Akademisk Frihet

Ranelid sågar vetenskapen och kommer ut som evolutionsförnekare

Posted in Vetenskap och samhälle by Akademisk Frihet on 14 december 2009

4:e december i år har Metro Weekend ett reportage om författaren Björn Ranelid som för tillfället är aktuell med en ny bok och medverkar i SVT:s På Spåret. I reportaget ger Ranelid sin syn på evolutionsteorin, se bilden, och kommer ut som evolutionsförnekare. Till Metro säger Ranelid:

”Jag tror på Gud. Så är det. Darwin har fel i evolutionen. Ingen fysiker kan övertyga mig och lära mig någonting om denna kosmologiska balans som är fullkomligt sanslöst sofistikerad och sublim. Ingen Nobelpristagare i fysik kan förklara kärlek, sinnlighet och erotik.”

Evolutionsförnekare och kreationister har överhuvudtaget fått mer utrymme de sista åren även i Sverige. Läs gärna mina tidigare blogginlägg om den kristdemokratiska politikern Ella Bohlin och om att kreationister har försökt ta sig in på svenska universitet.

Ranelid har fört ett liknande resonemang i Dagens Nyheters (DN:s) julkalender från 2007, se klippet, där han menade att kärlek och livet är något som man inte kan eller bör forska om. Ranelid uttrycker sig vackert. Jag håller med honom om det vackra, det underbara och det fantastiska i kärleken. Men Ranelid har fel när han påstår att naturvetenskapen inte skulle vara kärlekens kemi på spåren. DN publicerade i februari i år en läsvärd populärvetenskaplig artikel om denna typ om forskning. Läs artikeln här.

Om vi bortser från att vetenskapen kommit längre än vad Ranelid påstår så anar man en gammal filosofisk konflikt. Jag uppfattar det som om Ranelid också menar att om man skulle kunna förklara kärleken så skulle dess magi försvinna. Kunskap om kärleken, om livet, skulle förstöra dess magi.

Det är tyvärr en vanlig föreställning att kunskap skulle ta bort magin och det vackra i världen runt omkring oss. Redan Keats anklagade Newton för att förstöra magin med regnbågen när Newton genom sin forskning kunde visa hur fenomenet uppstod. Ranelid är i det avseendet en modern Keats. Jag tycker personligen att det är precis tvärt om. Ju mer vi lär oss om världen, ju mer vi förstår om de komplexa processer som pågår desto vackrare och mer fantastisk framstår den. Kunskap om världen skapar ödmjukhet.

I år är det 40 års jubileum för månlandningen. Detta enorma naturvetenskapliga och tekniska framsteg resulterade inte bara i ett kunskapssprång utan för många också i en stor ödmjukhet. När bilderna på jorden tagna från månen publicerades så tror jag att många kände sig ödmjuka. En liten blå planet mitt i den mörka tomma rymden. Där bor vi. Kunskapen om vår plats i universum gjorde inte världen mindre magisk. Tvärt om. Bilderna gjorde oss heller inte mindre ödmjuka. Tvärt om. Att se den lilla blå planeten skapade en medvetenhet om att vi måste vara rädda om den och den internationella miljörörelsen föddes.


Blir bilden till vänster mindre magnifik av att vi känner till fenomenet till höger? (Foto: Wikipedia)

Professor Richard Dawkins, Oxford University, utvecklar detta tema ytterligare i sin bok ”Unweaving the Rainbow” vars första kapitel börjar med följande vackra ord:

”We are going to die, and that makes us the lucky ones. Most people are never going to die because they are never going to be born. The potential people who could have been here in my place but who will in fact never see the light of day outnumber the sand grains of Sahara. Certainly those unborn ghosts include greater poets than Keats, scientists greater than Newton. We know this because the set of possible people allowed by our DNA so massively outnumbers the set of actual people. In the teeth of these stupefying odds it is you and I, in our ordinariness, that are here.”

Jag säger som Mervyn Peake:

”To live at all is miracle enough.”

Källor: Metro, Föreningen Vetenskap och Folkbildning & Dawkins (1998) Unweaving the Rainbow, Penguin Books, London.

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Technicolor said, on 16 december 2009 at 08:19

    Det gör mig vansinnig när folk räknar bort fakta för att verkligheten liksom inte är poetisk nog. Det är inte känslomässigt tilltalande för många att anhöriga är borta när de dör, att det inte finns någon högre makt och att vi alla finns på jorden av en slump. Eller att kärlek, sinnlighet och erotik till stor del kan förklaras utifrån både evolutionära, psykologiska och biokemiska perspektiv.

    Den här typen av förnekelse i myspyskänslans namn är i min åsikt inte som ett rimligt sätt för vuxna människor att hantera existentiella ämnen. Vetenskapen har svar på många stora frågor – deal with it.

  2. Jonas F. said, on 16 december 2009 at 11:05

    Instämmer helt med Technicolor.

    Det finns, som Darwin uttryckte det ”en storslagenhet i denna syn på livet” som förbinder allt levande på planeten på ett så mycket mer fascinerande sätt än de torftiga, ovederhäftiga och fördomsfulla urkunder som ständigt åberopas som alternativ. Urkunder som man dessutom ”körsbärsplockat” på enstaka godbitar som kryddats med modern språkdräkt och godtycklig omtolkning. Man har helt bortsett från den malande underström av fördömanden och grymheter som driver läsaren mot tron på en övergripande skapare och auktoritet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: