Akademisk Frihet

Förr sökte jag sanningen, nu söker jag forskningsmedel

Posted in Forskings- och högskolepolitik by Akademisk Frihet on 12 maj 2010

chemistry_introSir Harold Kroto, nobelpristagare i kemi 1996

”Ingen av mina tre främsta upptäckter förekom någonsin i någon enda forskningsansökan eller något forskningsprogram”

Som forskare är man tvingad att söka forskningsmedel. Forskningsmedel till apparatur, materiel, till medarbetarnas löner och, värst av allt, till sin egen lön. Regerings forskningspolitik har dessutom ökat ansökningshetsen. Idag skriver Dagens Nyheter (DN) förvånansvärt insiktsfullt på ledarsidan om ansökningshetsen som många forskare tvingas arbeta under. Jag håller till fullo med DN:s ledarskribenter om problembilden när de skriver:

”Som Kungliga vetenskapsakademien har visat i en ny rapport (DN Debatt 11/5) är den enormt arbetskrävande. Bara att skriva de 3.500 ansökningar som kom in till Vetenskapsrådet under 2008 tog sammanlagt 80 arbetsår, granskningstiden oräknad.”

Det finns också ett inneboende problem med den här typen av utlysningar. För att bedöma vad som är bra forskning premieras det att ha många publikationer, att ha många samsökande och tidigare lyckade ansökningar och därmed gruppens storlek. Detta leder till att äldre forskare automatiskt gynnas, att man måste ha ett stort kontaktnät vilket ofta missgynnar unga kvinnliga forskare.

Att allt mer pengar fördelas på detta sätt gör att forskare idag spenderar allt mer tid på att skriva ansökningar på bekostnad av tid för undervisning och forskning. Det är alltså en stor arbetsinsats att söka pengar. Detta gör att man satsar på säkra kort. Forskning som tidigare visat sig ge resultat eller som för tillfället är på modet gynnas. Kreativitet och nytänkande prioriteras inte. Bättre då att öka fakultetsmedlen som universitet och högskolor själva kan fördela. Framför allt så skulle det behövas en långsiktig och trygg finansiering av sk. vetenskaplig infrastruktur.

Men DN glömmer att ta upp en viktig orsak till att hetsen ökat. Regeringen har på kort tid ändrat forskningspolitiken drastiskt. Det gäller inte bara tilldelningssystemet. Allvarligare är politiseringen av forskningen. Exempelvis så har det införts s.k. strategiska satsningar. Det innebär att regeringen nu ska peka ut vilka forskningsområden som ska prioriteras. Problemet är att regeringen ska själva bestämma hur hela 40 % av forskningspropositionens ökade satsningar ska användas. Det är rimligt att en del av forskningsanslagen kan vara föremål för politiska prioriteringar men detta är på tok för mycket och är inget annat än ett paradigmskifte som hotar den fria grundforskningen. Mitt tips är att forskningsminister Tobias Krantz drömmer om ett svenskt Nobelpris vilket tyvärr gör att den fria grundforskningen får stryka på foten.

Det är också en kontraproduktiv politik då den urholkar kvaliteten på svensk forskning. Det räcker med att titta på de senaste årens svenska kliniska forskning för att se trenden. Ökningen av forskningsmedel har inte varit speciellt stor men trots det har antalet publikationer ökat drastiskt. Samtidigt har andelen svenska publikationer i de bästa vetenskapliga tidskrifterna minskat. Dessutom har antalet författare per publikation ökat. Alltså, publikationerna blir sämre. Dessutom finns det en grogrund för vänskapskorruption (nyligen avslöjades ett sådant fall på Karolinska Institutet, läs mer om det i mitt tidigare blogginlägg) när antalet författare ökar eftersom det är så viktigt när man söker pengar. Det sägs att det finns forskare som har överenskommelser av typen ”om jag får stå som författare på din publikation så får du stå på min”.

Om Sverige ska kunna hävda sig som forskningsnation måste vi ge förutsättningar för en bred bas med unga forskare. Detta gör man inte med ett tilldelningssystem som premierar säkra kort, vänskapskorruption, gamla idéer och kortsiktighet.

Källa: Dagens Nyheter

10 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Johan said, on 12 maj 2010 at 18:03

    Det här är ju nu inte bara ett svenskt fenomen, utan tendensen finns ju både i andra länder och på EU-nivå, och kanske även utanför forskarvärlden: Allt ska finansieras i projektform i dag.

    Har skrivit om det, utifrån situationen här i Norge:
    http://www.mothugg.se/2010/04/27/den-perversa-projektiseringen/

    • Akademisk Frihet said, on 12 maj 2010 at 18:08

      Ja, det är ju tyvärr det. European Research Area Board (ERAB), som är EU-kommissionens rådgivare i forskningsfrågor, har precis tagit fram ett förslag på hur den europeiska forskningspolitiken ska förändras. Enligt dem ska hälften av EU:s forskningsbudget gå till spetsforskning år 2030. Resterande del ska gå till något som ERAB beskriver som:
      “directed programmes that focus on a small number of ”grand challenges”, such as climate change, energy supply and ageing societies.”
      Påminner det inte om den svenska regeringens s.k. strategiska satsningar?

      Även jag har skrivit ett blogginlägg om detta.
      https://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/10/07/hotad-grundforskning-–-i-sverige-saval-som-i-eu/

  2. astrosmurfen said, on 12 maj 2010 at 18:28

    ”Förr sökte jag sanningen, nu söker jag forskningsmedel” – det är ju helt klockrent!🙂 Angående forskningsministerns eventuella drömmar om svenska Nobelpris, så är nog problemet inte bara att man väljer att styra forskningen på politisk nivå, utan också att en skrämmande mängd svenska begåvningar ger upp sin vetenskapliga karriär därför att de inte orkar med ansökningsträsket och de usla villkor som hela tiden erbjuds. Det är troligen en mer betydande orsak till att svensk forskning har utarmats så förfärligt de senaste decennierna. Och det gäller över lag – inte bara inom medicin och annan klinisk forskning där Sverige en gång var världsledande inom många områden. Mitt eget fält (astrofysik) går mot en smärre kollaps nu när alla 40-talister går i pension och många institutioner har dålig ekonomi… och det lär vara så på fler håll.

  3. Johan said, on 21 maj 2010 at 19:12

    Det mesta du skriver håller jag med om förutom delen om fler författare per artikel. Det är inte något som visar att artiklarna blivit sämre utan snarare tvärtom. Visserligen finns det ett ideal inom speciellt den medicinska delen av forskarvärlden om att det ska vara så få författare per artikel som möjligt, men det har mer med den enskilde författarens status att göra än artiklarnas kvalitet. Det idealet leder också till en hel del fulspel där speciellt doktorander och yngre forskare, men även forskare inom angränsande områden, inte får något för sina insatser trots att de är av stor betydelse för artikeln.

  4. […] Men inläggen om forskningsfinansiering har också varit uppskattade, exempelvis inlägget ”Förr sökte jag sanningen, nu söker jag forskningsmedel”. Generellt sett är även inläggen om obskyra vetenskapliga artiklar i kategorin […]

  5. […] den till intäkt för ett av sina gamla favoritkrav: Mer pengar direkt till universiteten. Bloggen Akademisk Frihet föreslår detsamma, liksom Ulf Sandström, som driver bloggen Forskningspolitik: Mitt förslag: […]

  6. […] är därför så otroligt viktig för spetsforskningen och nya forskningsgenombrott (se tidigare blogginlägg). Många av Nobelprisen går tills forskningsgenombrott som härrör från typisk grundforskning, […]

  7. […] Mest tråkigt är att Sverigedemokraterna inte ens tagit ställning i frågan om hur forskningsanslagen ska fördelas. Enligt Akademisk Frihet är detta en av de viktigaste forskningspolitiska frågorna. Hur ser man på förhållandet spetsforskning kontra fri grundforskning? Vi får inga svar. I samma fråga hade man också kunnat berätta om hur man ser på forskningsmedelsansökningar. Forskare idag spenderar allt mer tid på att skriva ansökningar på bekostnad av tid för undervisning och forskning. Det är alltså en stor arbetsinsats att söka pengar. Som Kungliga Vetenskapsakademien visade i en rapport från i våras tog det bara att skriva de 3500 ansökningar som kom in till Vetenskapsrådet under 2008 tog sammanlagt 80 arbetsår, granskningstiden oräknad. Läs gärna mitt tidigare inlägg om detta här. […]

  8. […] Autonomipropositionens omfattande förändringar av högskolan måste också ses i ett större sammanhang. Regeringen har även stärkt sitt grepp om högskolan. I och med forskningspropositionens strategiska satsningar tar man sig nu rätten att delvis bestämma om vad universitetens ska forska på, lär mer om detta här. (I våras gjordes t.o.m. ett utspel där Tobias Krantz (FP) tog sig rätten att bestämma över vad universiteten ska få undervisa om, läs mer om detta här). Vidare har ansökningshetsen när det gäller forskningsanslag ökat och det har skett en tydlig förskjutning av fokus från grundforskning till tillämpad forskning, läs mer om detta här. […]

  9. […] är därför så otroligt viktig för spetsforskningen och nya forskningsgenombrott (se tidigare blogginlägg). Många av Nobelprisen går till forskningsgenombrott som härrör från typisk grundforskning. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: