Akademisk Frihet

En sorglig historia om hur pressen att lyckas leder till forskningsfusk

Posted in Forskningsetik, Universitetsfrågor by Akademisk Frihet on 15 oktober 2010

Det är juli 2010 när domaren Elizabeth Pollard Hines vid rätten i Washtenaw County tar upp rättsmål nr. 10-0596 för behandling. Det behövdes tillslut en dold kamera för att avslöja att postdoktorn Vipul Bhrigu vid University of Michigan under flera månader systematiskt saboterat doktoranden Heather Ames forskning genom att i smyg förstöra hennes experiment och förgifta hennes cellkulturer. Dagens blogginlägg handlar om en av forskningens baksidor och om hur pressen att lyckas i vissa fall leder forskningsfusk och i förlängningen till en avakademisering av forskningen.

Vipul Bhrigu innehade tills för några månader sedan en postdoktoral tjänst vid Comprehensive Cancer Center, University of Michigan. Vid samma laboratorium arbetade också läkaren och doktoranden Heather Ames. Historien tar sin början 12 december 2009 när Ames kör en Western Blot Assay för att säkerställa att det protein (epidermal growth factor receptor) Ames är intresserad av finns i en uppsättning prover, ett rent rutinmoment. Men när Ames tittar på resultatet så är det något som inte stämmer. Fyra av sex prover ser ut att vara i fel ordning och det band som ska indikera proteinet i fråga framträder för ett helt annat prov än det förväntade. Fem dagar senare upprepas det märkliga resultatet utan synbar förklaring. Även om Ames inte utesluter att det kan röra sig om ett tekniskt fel så börjar hon för säkerhetsskull märka sina cellkultursflaskor i botten istället för på locken som lätt kan bytas ut.

Efter en tid börjar Ames få problem med själva Western Blot Assay:n. Ett helt nytt band framträder för vissa prov vilket indikerar att ett nytt protein märkts in vilket i sin tur betyder att någon tillsatt en extra infärgande antikropp. Det märkliga resultatet upprepas. Ames börjar på allvar misstänka att någon avsiktligt försöker sabotera hennes forskning men hon saknar både bevis och misstänkt förövare. Men varför skulle någon göra det? En nära vän till Ames föreslår diskret att hon börjar bli paranoid.

En av gelerna från de saboterade experimenten. (Foto: B. Pugliano/Nature)

Comprehensive Cancer Center är ett relativt litet laboratorium och förutom Ames och en exjobbare arbetade endast laboratorieteknikern Katherine Oravecz-Wilson och postdoktorn Bhrigu där. Bhrigu kom till Comprehensive Cancer Center 2003 och hans handledare berättare senare att Bhrigu var en helt normal ung forskare. Inte briljant men heller inte oduglig eller inkompetent. Även Ames hade inte någon anledning att misstänka Bhrigu som alltid var trevlig och social.

Söndagen 28 februari 2010 håller Ames på att byta medium på sina cellkulturer och märker att något är fel. Cellerna som borde växa fast på botten av cellodlingsflaskan rinner nu bara av, som om de blivit förgiftade med något kaustiksodaliknande. Misstänksamt tittar hon närmare på själva cellmediumflaskan och ser att den mörkröda vätskan ser konstig ut. Skiktad eller som när man blandar två lösningar med mycket olika pH-värde. Hon tar av locket och en stark likt av alkohol slår emot henne. Säker på att hon själv inte blandat alkohol i cellmediet skriver hon ett e-postmeddelande till sin handledare Theo Ross:

”I just found pretty convincing evidence that somebody is trying to sabotage my experiments”

Ross konsulterar ett flertal personer, varav många försöker övertyga honom om att Ames kört fast i sitt projekt och själv saboterat sin forskning för att ha något att skylla på. Ames står dock på sig och efter ytterligare några incidenter kontaktar Ross universitets ”office of regulatory affairs” vilka 9 mars 2010 beslutar att utreda saken. Ändå tvingas Ames genomgå två lögndetektortest (vars effektivitet generellt sett kan ifrågasättas) innan man tog hennes oro på allvar.

Vid fyratiden på morgonen söndagen 18 april installerades två övervakningskameror i laboratoriet. Samma dag arbetade Ames till femtiden på eftermiddagen och när hon kom tillbaka på måndagen vid tiotiden på förmiddagen hade mediet blivit förorenat igen. När utredarna tittade på filmen kunde de konstatera att Bhrigu kom till laboratoriet på måndag förmiddag vid niotiden, plockade ut sitt cellmedium ur kylen för att sedan återvända till kylen med en sprayflaska med etanol (vilka används för att sterilisera labbänkar). Under en knapp minut sprayar sedan Bhrigu alla saker i kylen med etanol. Efter att ha sett filmen under ett förhör på den lokala polisstationen erkänner Bhrigu allt. I polisförhören säger en mycket ångerfull Bhrigu:

”It was a complete lack of moral judgement on my part”

Samtidigt menar att Bhrigu att han varit under hård intern press för att lyckas med sin forskning, kanske för att institutionen ska kunna söka mer forskningsanslag. Fallet Bhrigu är tragiskt på så många sätt. En ung doktorand får sin forskning systematiskt förstörd, blir inte trodd och t.o.m. betraktad som paranoid av sina nära vänner. (Jag kan inte låta bli att fundera på om universitet hade taget Ames på större allvar och struntat i de två lögndetektortesten om det istället hade rört sig om en medelålders man). En postdoktor förstör sitt liv som forskare. Varför?

Historien är tragisk men inte unik. Forskningssabotage är ovanligt men inträffar. I fallet Bhrigu menar Bhrigu själv i polisutredningen att han kände sig hårt pressad att lyckas, tillslut så till den milda grad att han började sabotera Ames forskning för att flytta pressen från sig själv till någon annan. Huruvida detta är sant eller inte vet jag inte men jag finner inte förklaringen otrolig. Långt ifrån alla fall av forskningsfusk är så här dramatiska. Ofta rör det sig om etiska tveksamheter när det gäller hantering av resultat eller publiceringar, exempelvis vem som står som medförfattare till en studie.

Tidigare i år har flera vetenskapliga tidskrifter vidtagit åtgärder för att stävja det ökade fusket med digitalt förbättrade bilden i studier, läs gärna mitt tidigare blogginlägg om detta. Vetenskapsrådet här i Sverige kom nyligen ut med nya striktare regler gällande forskningsfusk. Den pågående konflikten på Karolinska Institutet, oavsett vad man anser om den, har inslag som rör etiska frågor när det gäller hur man tillförskaffar sig forskningsanslag. Det finns tecken på att problemet förvärrats även om det fortfarande är väldigt ovanligt.

Det finns en trend i hela västvärlden som gör att allt mer forskningsanslag fördelas genom stora utlysningar som forskarna söker. Akademisk Frihet menar inte att alla forskningsanslag ska fördelas i form av fakultetsmedel. Utlysningar där forskare konkurrerar om forskningsanslag fyller en viktig funktion men en alltför ensidig fokusering på detta riskerar att skada forskningen, framförallt den nyfikenhetsstyrda grundforskningen. Det blir allt viktigare att ”lyckas”. Att pröva sig fram, testa nya idéer och tillåta misslyckanden blir svårare och svårare. Detta riskerar inte bara att leda till att forskningsfusk ökar. I takt med att forskare spenderar allt mer tid på att skriva ansökningar på bekostnad av tid för undervisning och forskning blir det också en stor arbetsinsats att söka pengar. Detta gör att man satsar på säkra kort. Forskning som tidigare visat sig ge resultat eller som för tillfället är hett gynnas. Kreativitet och nytänkande prioriteras inte. I förlängningen leder det till att det akademiska samtalet förskjuts från nyfikenhet och kritiskt tänkande mot ett mer resultatinriktat fokus där forskning som kan generera pengar premieras.

Avslutningsvis så konstaterar Akademisk Frihet att Bhrigu dömdes till böter, dels US$8,800 för förstört material och sedan US$600 för rättegångskostnaderna samt 40 timmars samhällsservice. Ames fick hjälp med en extra laboratorietekniker för att kunna ta igen förlorad tid under sitt doktorandprojekt.

Källa: Nature 467, 516-518 (2010) doi:10.1038/467516a

Ett svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. […] Forskningsfusk är alltid en tragedi. För forskningen då vetenskapliga framsteg fördröjs och i värsta fall leder fusket till att ett helt forskningsfält leds in på ett villospår. För forskningspolitiken då ett urholkat företroende för forskning leder till minskad vilja att finansiera forskning. För den aktuella forskaren som förstört sin karriär och satt sina kollegor i en fruktansvärd situation. Men avslöjanden av den här typen brukar också ofta föra något gott med sig. Det uppmärksammade fallet i USA förra året där en postdoktor medvetet och systematiskt saboterade sin kollegas forskning skapade en debatt om pressen på forskare att producera resultat, som dessutom förväntas vara kommersiellt gångbara, i kombination med det ständiga anslagssökandet ökar risken för fusk och oetiskt agerande. (Läs mer om just detta fall i tidigare blogginlägg). […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: