Akademisk Frihet

Söndra och härska – en resa i autonomipropositionens fotspår

Posted in Forskings- och högskolepolitik, Universitetsfrågor by Akademisk Frihet on 31 oktober 2010

Det råder en spänd och polariserad stämning inom högskolevärlden. På flera olika lärosäten runt om i Sverige pågår mer eller mindre uppslitande konflikter mellan forskare och universitetsledningar. Orsaken är tillstor del regeringes forskningspolitik och den s.k. autonomipropositionen. För att förstå den omfattande förändring som högskolevärlden nu genomgår tar vi oss tillbaka i tiden till våren 2010.

Klockan är 11.00 den 23 mars 2010 när dåvarande högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) kliver fram till mikrofonen för att presentera den s.k. autonomipropositionen, ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor” (2009/10:149). Senare på våren antar även riksdagen propositionen och en av de större förändringarna av den svenska högskolan är ett faktum.

Autonomipropositionen förgicks av Daniel Tarschys utredning ”Självständiga lärosäten” (SOU2008:104) som ligger till grund för propositionen. Tarschys utredning var inte så detaljerad och det var många som såg möjligheter men också risker med Tarschys förslag. Men redan då, innan propositionen var framtagen, var det tydligt att den skulle innebära en maktkoncentration till universitetsledningarna och en stor förändring av situation för universitetsanställda lärare och forskare samt för studenter och doktorander.

Devisen över universitetsaulan i Uppsala. Kanske har utbildningsdepartementet låtit sig inspireras lite väl mycket av den. (Foto: Uppsala universitet)

När Tarschys utredningen presenterats inbjöds högskolor, universitet och andra relevanta remissinstanser att inkomma med remissvar till utbildningsdepartementet. Jag satt i Uppsala universitets styrelse, det s.k. konsistoriet, när universitetet skulle besluta om sitt remissvar på utredningen. Införs konsistoriets beslut hade förslaget varit ute på internremiss hos de olika fakulteterna och redan då kunde man ana vad som komma skulle. Universitetsledningen var betydligt mer positiv till utredningen än vad fakulteterna var.

När väl propositionen presenterades gjordes det med motiveringen att den akademiska friheten skulle öka men tyvärr missade regeringen målet. Redan samma dag som propositionen presenterades varnade Akademisk Frihet för att propositionen skulle kunna leda till konflikter då förslagen leder till minskad frihet och försämrad rättsäkerhet för studenter, doktorander och unga forskare. Vad är det då som är så kontroversiellt i propositionen? I princip alla problem som Akademisk Frihet ser bottnar i att högskoleförordningen nu är avskaffad utan att de negativa konsekvenserna av detta motverkas på annat sätt. Vad är då konsekvenserna för olika grupper inom universitetsvälden? Vems frihet är det egentligen som ökar i och med propositionen? Vad blev effekten av propositionen?

För universitetsanställda forskare är den allvarligaste konsekvensen att det kollegiala ledarskapet hotas. I och med högskoleförordningens avskaffande försvann också kravet på fakultetsnämnder, vilka är en grundbult för det kollegiala ledarskapet samt för akademisk frihet, läs gärna tidigare blogginlägg om detta. Fakultetsnämnderna är den instans vid ett universitet eller högskola som garanterar kvalitet inom undervisning och forskning och deras arbete baseras på vetenskapliga principer. Ledamöterna är valda av sina kollegor och inte utsedda av rektor eller universitetsstyrelsen vilket inte bara ger vetenskaplig kompetens och vetenskaplig mångfald utan också stor integritet gentemot universitetsledningen. Fakultetsnämnderna är så nära man kan komma demokrati på ett universitet. Man talar t.ex. ibland om den akademiska republiken. Avskaffandet av kravet på fakultetsnämnder leder till en maktkoncentrering och ökar därmed också risken för vänskapskorruption och nepotism. Det ska dock sägas att de universitet som så önskar kan behålla fakultetsnämnderna, och i våras deklarerade t.ex. Uppsala universitet att man avsåg att ha kvar dem, vi återkommer snart till vad det i praktiken betydde.

För unga nydisputerade forskare är den allvarligaste konsekvensen slopandet regleringarna för universitetslärare. Exempelvis så har regeringen tagit bort forskarassistenttjänsterna och helt avskaffat finansieringen av forskartjänster via Vetenskapsrådet (VR). Regeringen har heller inte infört några övergångsregler eller andra system för att främja unga nydisputerade forskare utan håller för tillfället på att utreda saken. Ett förödande slag mot unga svenska forskare. Dagens problem är att en tydlig och förutsebar karriärväg saknas. Det blir inte bättre av att man försvårar den nationella mobiliteten genom avskaffandet av nationella regler för forskaranställningar, vilket framför allt drabbar unga forskare. Att avskaffa de nationella rekryterings- och befordringsprocesserna ökar också risken för vänskapskorruption och garanterar inte att de mest kvalificerade anställs på ett öppet och rättssäkert sätt.

I den nya regeringen är det utbildningsminister Jan Björklund som har ansvar för forskningsfrågorna. (Foto: Folkpartiet)

Doktoranderna drabbas inte bara av de nackdelar som forskare och unga forskare drabbas av utan även av en annan konsekvens av slopandet av kravet på fakultetsnämnder. Om nämnderna avskaffas blir det oklart vilken instans som har myndighetsansvar för doktoranderna vilket minskar doktorandernas rättssäkerhet. Mardrömsscenariot är att doktorander som kommer i kläm hamnar mellan stolarna.

Studenterna drabbas inte bara av försvagat studentinflytande då fakultetsnämndernas inflytande minskar eller försvinner helt. I och med högskoleförordningens avskaffande försvann också kurs- och utbildningsplanerna. En högkvalitativ och rättssäker grundutbildning bör tryggas genom högskoleförordningen. Just kvalitetsfrågorna hör dessutom ihop med den hårt kritiserade propositionen ”Fokus på kunskap – kvalitet i den högre utbildningen” som ledde till att universitetskanslern Anders Flodström avgick i protest och nu har utbildningsdepartementet tvingats göra om förslaget.

Den enda egentliga vinnaren är universitetsledningarna vars makt ökar på bekostnad av forskarnas frihet och det kollegiala ledarskapet. Vi kan titta på exemplet Uppsala universitet för att de hur detta går till i praktiken. När autonomipropositionen presenterats i våras deklarerade universitetet att fakultetsnämnderna skulle vara kvar men det visade sig att det inte riktigt betydde att de skulle ha samma funktion. I och med avskaffandet av högskoleförordningen så kommer många lärosäten vara tvingade att omorganisera och det är här grogrunden till konflikterna ligger. Under sommaren och tidig höst har omorganisationsförslag presenterats på olika lärosäten och kritikerna menar att dessa förslag leder till en ökad maktkoncentration och minskad frihet för forskarna. Vid Uppsala universitet presenterades ett förslag, baserad på propositionens riktlinjer, där det kollegiala styrelseskicket fick träda tillbaka för den linjeorganisation som istället förordades. Fakultetsnämnderna blir visserligen kvar men kommer att underordnas områdesnämnderna, vilket framförallt drabbar HumSam-området. Inför det senaste universitetsstyrelsemötet hade fakulteterna inkommit med remissvar på omorganisationsförlaget och i mycket kritiska ordalag riktade man förintande kritik mot förslaget, läs mer om vad de olika fakulteterna tyckte här. I en debattartikel i Upsala Nya Tidning (UNT) skriver Ylva Hasselberg, Sharon Rider
 och 
Alexandra Waluszewski:

”Det är obegripligt att ett förslag som reducerar hjärtat i det kollegiala inflytandet, fakulteterna, till något som respektive vetenskapsområdets områdesnämnd ”ges möjlighet att delegera visst ansvar till” förs fram som huvudlinjen. Att en kollegialt vald rektor går i bräschen för ett förslag (från en oenig utredningsgrupp) som reducerar fakultetsnämnderna till något som snällt skall sitta och vänta på att en vänligt sinnad områdesnämnd delegerar frågor uppifrån, det ger inget större hopp om framtiden.”

En ännu bittrare konflikt om ett omorganisationsförslag i kölvattnet efter autonomipropositionen rasar på Karolinska Institutet (KI). (Men det ska påpekats att det finns fler komponenter i den invecklade konfliken på KI än omorganisationsförslaget). Konflikten har till och med uppmärksammats internationellt med bl.a. en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature. I en debattartikel från i somras på Dagens Nyheters debattsida anklagas KI:s ledning bl.a. för att:

”För att ytterligare centralisera makten har KI-ledningen inför en kommande omorga­nisation beställt en utredning ledd av förre rektorn vid Lunds universitet Göran Bexell. Utredningen Att styra KI – organisation och kultur (091008) föreslår i korta drag att KI antar formen av en ren linjeorganisation. Makten koncentreras till en internstyrelse ledd av rektor.”

Även om universitetsledningarna får mer makt i och med propositionen så är det inte dom som är de största vinnarna vid landets lärosäten. Det är istället universitetsadministrationen och de högre tjänstemännen där. Universitetens centralförvaltningar har blivit mäktigare genom att de föredragandes makt stärkts enormt. Risken finns att enskilda tjänstemän kan få ett mycket större inflytande än de disputerade forskarna. I omorganisationsförslaget vid Uppsala universitet föreslås t.ex. att flera uppgifter som nu ligger i den akademiska delen av universitet hos rektor ska överföras till universitetsförvaltningen och universitetsdirektören.

Regeringskansliet Rosenbad stärker sin makt över svensk forskning. (Foto: Wikipedia)

Autonomipropositionens omfattande förändringar av högskolan måste också ses i ett större sammanhang. Regeringen har även stärkt sitt grepp om högskolan. I och med forskningspropositionens strategiska satsningar tar man sig nu rätten att delvis bestämma om vad universitetens ska forska på, läs mer om detta här. (I våras gjordes t.o.m. ett utspel där Tobias Krantz (FP) tog sig rätten att bestämma över vad universiteten ska få undervisa om, läs mer om detta här). Vidare har ansökningshetsen när det gäller forskningsanslag ökat och det har skett en tydlig förskjutning av fokus från grundforskning till tillämpad forskning, läs mer om detta här.

I och med autonomipropositionen har forskare och universitetsledningar hetsats mot varandra, samtidigt som regeringens inflytande över högskolan stärkts. Söndra och härska. Att propositionen dessutom innebär minskad akademisk frihet och mindre inflytande för forskare, doktorander och studenter är bara att beklaga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: