Akademisk Frihet

Fetmaepidemin når laboratorierna – försöksdjuren blir allt fetare

Posted in Övrigt, Forskning by Akademisk Frihet on 30 november 2010

För ett tag sedan rapporterade Akademisk Frihet om att den bibliska berättelsen om den sista måltiden under senare år gått mot frosseri, eller i alla fall avporträtteringen av den. Fetmaepidemin i västvärlden gäller inte bara människor. Även husdjur har blivit fetare. Det finns t.o.m. hundmat i lightversioner och dieter specialsydda för människans bästa vän. Nu har fetmaepidemin också letat sig in på laboratorierna. Nature News rapporterar om två nyligen gjorda studier som visar att de senaste 20 åren så har även försöksdjuren blivit betydligt fetare. En upptänkt som kan indikera att det finns fler miljöfaktorer inblandade förutom träning och kaloriintag. (Diskussionen om det etiska i att använda försöksdjur är mycket viktigt och svår men berörs inte i just detta inlägg).

David Allison är biostatistiker vid University of Alabama och huvudförfattare på en studie som hans forskargrupp nyligen publicerade i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society B. (Läs studien i sin helhet här). I studien visar Allison et al att fetmaepidemin nu på allvar letat sig in även på laboratorier och då inte enbart genom forskarnas ökade midjeomfång. Uppslaget till studien kom sig av en slump. Allison och medarbetare upptäckte trenden med allt fetare försöksdjur när de studerade sambandet mellan livslängd och kroppsvikt hos silkesapor vid Wisconsin National Primate Research Center i Madison, USA. För att undersöka saken närmare beslutade man sig för att undersöka förändringar i kroppsvikt hos totalt sett 24 besättningar av försöksdjur (12 med bara honor och 12 med bara hanar) från 8 olika djurarter. I studien ingick allt ifrån primater och hundar till råttor och möss som funnits på Wisconsin National Primate Research Center under perioden 1982 – 2005.

Skräpmat, inte en orsak till fetare försöksdjur men kanske till fetare råttor i Baltimore. (Foto: Wikipedia)

I studien räknar man ut den procentuella viktökningen per årtionde dels på individnivå och som en oddsratio för hela populationer. Eftersom det inte finns några fastställda riktlinjer för när ett försöksdjur ska betraktas som överviktigt så definierades övervikt som när kroppsvikten för en djurart låg över 85:e percentilen för data från den första besättningen i tidsserien för respektive djurart. Resultatet visade en ökning i kroppsvikt för försöksdjur även om ökningen bara var statistiskt signifikant i hälften av fallen.

När det gäller fetmaepidemin bland människor brukar den tillskrivas ökat kaloriintag och/eller minskad fysisk aktivitet men det intressanta med de allt överviktiga försöksdjuren är att det verkar finnas andra förklaringar till fetma än just dessa två. Av de djurbesättningar som undersöktes ingick flera i det noga kontrollerade och standardiserade the National Toxicology Program.

Ökat kaloriintag och minskad fysisk aktivitet är de två största enskilda orsaker till fetma generellt sett men det verkar alltså finnas ytterligare miljöfaktorer som spelar in. En hypotes som förts fram av Atkinson et al i en studie från 2005 är ”fetmaviruset”. Alltså, ett virus som ökar risken för fetma, kanske genom att påverka metabolismen. Ett sådant virus skulle kunna vara adenovirus AD36 som visat sig kunna höja kroppsfettnivåerna i djurförsök och vidare studier visade att bland människor så finns det en tendens till att kraftigt överviktiga personer i högre utsträckning bär på viruset. Läs studien i sin helhet här.

En annan tänkbar miljöfaktor som visserligen inte rör den ökade kroppsvikten hos försöksdjur men som skulle kunna vara en delförklaring till de allt fetare råttorna i stadsmiljö är miljögifter. En underökning av råtter i Baltimore visade att de ökat i kroppsvikt med 40 % vilket till största delen kan förklaras med de allt kaloririkare soporna, vilket reflekterar ett ökat kaloriintag bland stadens invånadre. Men en ytterligare faktor kan vara ökade halter av hormonstörande miljögifter som påverkar metabolismen och stör de endokrina systemen.

Som alltid är den här typen av studier svårttolkade och lätta att misstolka. Det är t.ex. inte så att man ska undvika kraftigt överviktiga personer av rädsla för att smittas av ett virus som kan öka risken för fetma. Det är för det första oklart om viruset överhuvudtaget påverkar men även om det gör det så är det ändå i praktiken vad du äter och hur mycket du rör på dig som avgör din kroppsvikt.

Källor: Klimentidis, Y. C. et al. Proc. R. Soc. B doi:10.1098/rspb.2010.1890 (2010); Atkinson, R. L. et al. Int. J. Obes. 29, 281-286 (2005) & Nature News doi:10.1038/news.2010.628

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: