Akademisk Frihet

Om den andra peer-review granskningen på bloggar och Twitter

Posted in Forskning, Vetenskap och samhälle by Akademisk Frihet on 22 februari 2011

Den 1 juli 2010 kan man läsa rubriken ”Scientists discover keys to long life” i The Wall Street Journal. Dagen efter rapporterar brittisk radio ”Who will live to be 100? Genetic test might tell”. Orsaken till dessa och liknande nyheter är studien ”Genetic Signatures of Exceptional Longevity in Humans” som publiceras i den ansedda vetenskapliga tidsskriften Science samma dag som artikeln i The Wall Street Journal. I studien ”Genetic Signatures of Exceptional Longevity in Humans” som är utförd av Paola Sebastiani och medarbetare påstås att forskarna lyckats identifiera en gen som kan förutse livslängden med upp till 77 % säkerhet.

Knappt har traditionell media börjat skriva om studien förrän andra forskare och vetenskapsbloggare har börjat kritisera studiens design och val av metoder via sociala medier. Anställda vid det gentekniska företaget 23andMe skriver t.ex. på sin blogg:

”We expect that most of the results of this study will not have the same longevity as its participants.”

Andra forskare som arbetat med the genome-wide association study (GWAS) plockar gradvis isär studien och visar metodiskt att sättet som Sebastiani et al. använt sig av DNA-chips på är felaktigt.

Kritiken mot studien via sociala medier är hård men inte ovanlig. Och det är inte bara andra forskare som ger sin in i granskningen utan även allmänheten, i många fall genom skeptikerrörelsen. I höstas slaktade t.ex. PZ Myers studien ”Dynamics of Wind Setdown at Suez and the Eastern Nile Delta” i sin blogg under rubriken ”Inventing excuses for a Bible story, and getting them published in a science journal?

Många forskare välkomnar den här utvecklingen. Dels är det viktigt att studier av lägre vetenskaplig kvalitet eller direkta felaktigheter som överlevt den traditionella peer-review granskningen uppmärksammas och tas bort snabbt. Risken finns annars att felaktigheter tar sig in i den vetenskapliga litteraturen för en längre tid. Dessutom är det för en forskare med ärligt uppsåt en ovärderlig hjälp att få reda på om man är inne på fel spår eller dragit felaktiga slutsatser. I det beskrivna fallet tog det mindre än en vecka innan forskarna bakom artikeln gick ut med ett statement i vilket de meddelande att de skulle göra om analyserna.

Den offentliga granskningen av vetenskapliga resultat kan säkert i vissa fall upplevas som hård och personlig men är i grund och botten bra. Inte bara av vetenskapliga skäl utan också för allmänhetens intresse och förståelse inför vetenskaplig metodik. Kanske kan vi i framtiden få så en öppen och offentlig peer-review granskning av studier även när det gäller vetenskapliga tidsskrifter?

Grunden för en öppen diskussion om vetenskapliga resultat och en offentlig peer-review granskning är Open Access publicering. Därför är det glädjande att Vetenskapsrådet för ett drygt år sedan ställde just Open Access publicering som ett krav för forskningsfinansiering.

Kanske är offentlig internetbaserad peer review granskning bara en idealistisk dröm. Men i och med ökad Open Access publicering och internet är det praktiskt möjligt att genomföra. Det borde åtminstone vara något man kan fundera över.

Nature publicerade i januari 2011 en längre artikel på samma tema som kan läsas här.

Källa: Nature 469, 286-287 (19 January 2011) doi:10.1038/469286a

Vad händer om man stoppar handen i Large Hadron Collider?

Posted in Övrigt, Forskning by Akademisk Frihet on 06 december 2010

Innan den stora partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC) i CERN invigdes florerade rykten på internet om att den skulle orsaka världens undergång. Världen finns fortfarande kvar men en partikelaccelerator kan vara farlig för enskilda individer.

13 juli 1978 inträffade den troligtvis allvarligaste partikelacceleratorrelaterade olyckan hittills. Den ryska doktoranden Anatoli Bugorski arbetade vid Sovjetunionens största partikelaccelerator U-70 synchrotron i Protvino. Just 13 juli 1978 uppstår problem och Bugorski bestämmer sig för att undersöka en misstänkt trasig del av partikelacceleratorn. Han lutar sig över en del av utrustningen och sticker in sitt huvud i den del av partikelacceleratorn där protonstrålarna skjuts. Något går fel. Bugorski ser enligt uppgift ett starkt ljussken, ”ljusare än tusen solar”, men han kände ingen smärta.

Kort efter själva olyckan svällde halva Bugorskis ansikte upp kraftigt och de kommande dagarna lossnar hud från de delar av ansiktet som träffats av protonstålen (som skjuts iväg med nästan ljusets hastighet). Strålen hade gått rakt genom delar av ansiktet, genom skallbenet och även genom hjärnvävnaden. Vid själva olyckan trodde man att Bugorski hade utsatts för en dödlig stråldos men Bugorski överlevde men i princip orubbad intellektuell kapacitet och lyckades även slutföra sitt doktorandprojekt. Däremot förlorade Bugorski hörseln på vänster öra och blev förlamad på den vänstra halvan av ansiktet, vilket beror på nervskador. Efter olyckan fortsatte Bugorski att arbeta med forskning men pågrund av Sovjetunionens hårda sekretess när det gäller kärnkraftsrelaterad forskning så pratade inte Bugorski på mer än tio år. Med tiden gifte sig även Bugorski med Vera Nikolaevna och tillsammans fick de en son.

Olyckan 1978 inträffade vid Sovjetunionens största partikelaccelerator U-70 synchrotron, men hur skulle det gå om man stoppade in handen i dagens partikelacceleratorer, exempelvis LHC i CERN? I klippet här nedanför berättar flera forskare i kärnfysik om vad som kan tänktas hända.

Källor: The Guardian Science & Wikipedia

Fetmaepidemin når laboratorierna – försöksdjuren blir allt fetare

Posted in Övrigt, Forskning by Akademisk Frihet on 30 november 2010

För ett tag sedan rapporterade Akademisk Frihet om att den bibliska berättelsen om den sista måltiden under senare år gått mot frosseri, eller i alla fall avporträtteringen av den. Fetmaepidemin i västvärlden gäller inte bara människor. Även husdjur har blivit fetare. Det finns t.o.m. hundmat i lightversioner och dieter specialsydda för människans bästa vän. Nu har fetmaepidemin också letat sig in på laboratorierna. Nature News rapporterar om två nyligen gjorda studier som visar att de senaste 20 åren så har även försöksdjuren blivit betydligt fetare. En upptänkt som kan indikera att det finns fler miljöfaktorer inblandade förutom träning och kaloriintag. (Diskussionen om det etiska i att använda försöksdjur är mycket viktigt och svår men berörs inte i just detta inlägg).

David Allison är biostatistiker vid University of Alabama och huvudförfattare på en studie som hans forskargrupp nyligen publicerade i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society B. (Läs studien i sin helhet här). I studien visar Allison et al att fetmaepidemin nu på allvar letat sig in även på laboratorier och då inte enbart genom forskarnas ökade midjeomfång. Uppslaget till studien kom sig av en slump. Allison och medarbetare upptäckte trenden med allt fetare försöksdjur när de studerade sambandet mellan livslängd och kroppsvikt hos silkesapor vid Wisconsin National Primate Research Center i Madison, USA. För att undersöka saken närmare beslutade man sig för att undersöka förändringar i kroppsvikt hos totalt sett 24 besättningar av försöksdjur (12 med bara honor och 12 med bara hanar) från 8 olika djurarter. I studien ingick allt ifrån primater och hundar till råttor och möss som funnits på Wisconsin National Primate Research Center under perioden 1982 – 2005.

Skräpmat, inte en orsak till fetare försöksdjur men kanske till fetare råttor i Baltimore. (Foto: Wikipedia)

I studien räknar man ut den procentuella viktökningen per årtionde dels på individnivå och som en oddsratio för hela populationer. Eftersom det inte finns några fastställda riktlinjer för när ett försöksdjur ska betraktas som överviktigt så definierades övervikt som när kroppsvikten för en djurart låg över 85:e percentilen för data från den första besättningen i tidsserien för respektive djurart. Resultatet visade en ökning i kroppsvikt för försöksdjur även om ökningen bara var statistiskt signifikant i hälften av fallen.

När det gäller fetmaepidemin bland människor brukar den tillskrivas ökat kaloriintag och/eller minskad fysisk aktivitet men det intressanta med de allt överviktiga försöksdjuren är att det verkar finnas andra förklaringar till fetma än just dessa två. Av de djurbesättningar som undersöktes ingick flera i det noga kontrollerade och standardiserade the National Toxicology Program.

Ökat kaloriintag och minskad fysisk aktivitet är de två största enskilda orsaker till fetma generellt sett men det verkar alltså finnas ytterligare miljöfaktorer som spelar in. En hypotes som förts fram av Atkinson et al i en studie från 2005 är ”fetmaviruset”. Alltså, ett virus som ökar risken för fetma, kanske genom att påverka metabolismen. Ett sådant virus skulle kunna vara adenovirus AD36 som visat sig kunna höja kroppsfettnivåerna i djurförsök och vidare studier visade att bland människor så finns det en tendens till att kraftigt överviktiga personer i högre utsträckning bär på viruset. Läs studien i sin helhet här.

En annan tänkbar miljöfaktor som visserligen inte rör den ökade kroppsvikten hos försöksdjur men som skulle kunna vara en delförklaring till de allt fetare råttorna i stadsmiljö är miljögifter. En underökning av råtter i Baltimore visade att de ökat i kroppsvikt med 40 % vilket till största delen kan förklaras med de allt kaloririkare soporna, vilket reflekterar ett ökat kaloriintag bland stadens invånadre. Men en ytterligare faktor kan vara ökade halter av hormonstörande miljögifter som påverkar metabolismen och stör de endokrina systemen.

Som alltid är den här typen av studier svårttolkade och lätta att misstolka. Det är t.ex. inte så att man ska undvika kraftigt överviktiga personer av rädsla för att smittas av ett virus som kan öka risken för fetma. Det är för det första oklart om viruset överhuvudtaget påverkar men även om det gör det så är det ändå i praktiken vad du äter och hur mycket du rör på dig som avgör din kroppsvikt.

Källor: Klimentidis, Y. C. et al. Proc. R. Soc. B doi:10.1098/rspb.2010.1890 (2010); Atkinson, R. L. et al. Int. J. Obes. 29, 281-286 (2005) & Nature News doi:10.1038/news.2010.628

Rolig titel på studien inte alltid så roligt

Posted in Övrigt, Forskning, Vetenskapsglädje by Akademisk Frihet on 16 november 2010

Att sätta en bra titel på en vetenskaplig studie är inget man tar lätt på. Som forskare är det viktigt att få många citeringar av andra forskare. Dels för att det visar på vikten av och kvaliteten på den genomförda studien, men kanske framförallt därför att det numera också är en förutsättning för att få större forskningsanslag.

Majoriteten av de forskare som kommer i kontakt med en vetenskaplig studie, exempelvis i den vetenskapliga databasen PubMed, läser bara titeln. Ett mindre antal av dessa blir kanske intresserade och läser studiens abstract. Hos vissa väcker abstractet ytterligare intresse. Detta innebär att bara en liten del av de forskare som kommit i kontakt med studien faktiskt läser den i sin helhet, och det är en välbeskrivande titel som ska väcka deras intresse.

Akademisk Frihet har tidigare uppmärksammat hur fel det kan bli om man inte är uppmärksam när man sätter titeln på en vetenskaplig artikel, se bilden här nedanför. Mer information om hur Ferrante et al ofrivilligt skapade en vetenskapshumoristisk klassiker kan läsas här.

Men det finns också forskare som medvetet väljer en ”humoristisk”, (allt är relativt), titel för att locka fler läsare. Men fungerar det? Leder en humoristisk titel till fler citeringar? Forskarna Itay Sagi & Eldad Yechiam vid Technion har undersökt saken närmare i en studie publicerad 2008 i den vetenskapliga tidskriften Journal of Information Science.

I studien ”Amusing titles in scientific journals and article citation” undersökte Sagi & Yechiam över 1000 titlar och graderade dessa på enligt skalorna ”pleasantness” och ”amusing”. Sedan kontrollerade de om studier som klassats högt för ”pleasantness” och ”amusing” var mer citerade än andra. Vad konkret innebär då titlar som är ”pleasant” och ”amusing”? Författarna själva ger några exempel på ”Top Amusing titles” och håll i er nu:

”Beware of a half-tailed test”, ”The unicorn, the normal curve, and other improbable creatures” & ”Modeling the days of our lives: using survival analysis when designing and analyzing longitudinal studies of duration and the timing of events”.

Det inte fullt lika roliga resultatet visar att studier med ”roligare” titlar inte blir citerade lika ofta som studier med mer ”seriösa” titlar. Anledningen till detta kan vi bara spekulera om. Kanske beror det på att många forskare anser att det faktum att forskning är viktigt också gör att man inte kan ha roliga titlar eller ha allt för roligt med vetenskap. (Ett lite tråkigt synsätt enligt Akademisk Frihet). Men på ett sätt är ändå studiens resultat betryggande. Det som ska avgöra hur många citeringar en studie får är naturligtvis den vetenskapliga kvaliteten och inte hur rolig titeln på studien är.

Källa: Sagi, I., & Yechiam, E. (2008). Amusing titles in scientific journals and article citation Journal of Information Science, 34 (5), 680-687 DOI: 10.1177/0165551507086261

Hårdrock i generna – En genetisk analys av Black Sabbath

Posted in Forskning, Vetenskap och samhälle, Vetenskapsglädje by Akademisk Frihet on 06 november 2010

Det är få människor som har fått hela sitt genom sekvenserat men nu läggs ett nytt namn till raden. Ozzy Osbourne. Historien tar sin början 2007 när Osbourne kontaktades av företaget Knome som förelog att den tidigare Black Sabbath sångaren skulle delta i ett sekvenseringsprojekt tillsammans med prof. Henry Louise Gates vid Harvard och prof. James Watson. Watson upptäckte tillsammans Francis Crick DNA-spiralens struktur och de belönades, tillsammans med prof. Maurice Wilkins, Nobelpriset i fysiologi/medicin 1962.

Den genetiska analysen visar att Osbourne genetiskt sett har en större benägenhet att uppleva hallucinationer vid bruka av marijuana, en förhöjd risk för alkoholmissbruk och kokainmissbruk genom mutationer i gener relaterade till beroende och metabolism. Vi återkommer strax med en mer vetenskaplig analys av dessa resultat. Vidare visar analysen inslag av neandertal-DNA, vilket i och för sig gäller en mycket stor del av befolkningen, främst i Europa, Nordamerika och Asien.

Ozzy Osbourne (Foto: Wikipedia)

Osbourne själv lämnade blodprovet till Knome främst av nyfikenhet men också för att göra mänsklighet en tjänst och för att säkra artens fotlevnad i ev. tider av gränslös hedonism. Till den brittiska tidningen Sunday Times säger Osbourne:

”Given the swimming pools of booze I’ve guzzled over the years – not to mention all of the cocaine, morphine, sleeping pills, cough syrup, LSD, Rohypnol … you name it – there’s really no plausible medical reason why I should still be alive. Maybe my DNA could say why.”

Även Ozzy Osbourne fru Sharon Osbourne är inne på samma spår och konstaterade på presskonferensen där resultatet av sekvenseringen presenterades:

”I’ve always said that at the end of the world there will be roaches, Ozzy and Keith Richards […] He’s going to outlive us all.”

Rent vetenskapligt ger den genetiska analysen upphov till fler frågor än svar. Sekvenseringen visar bl.a. att Osbourne genom innehåller ett par hundratusen genvarianter som inte är vetenskapligt beskrivna. Detta torde dock inte vara speciellt för just Osbourne utan förekommer troligtvis hos alla. Vi människor uppvisar en stor genetisk variation på individnivå.

Hårdrocksinslaget i Osbournes genom, (om man nu kan tala om en sådan stereotyp sak), är att ovanligt många mutationer ligger hos gener som rör hjärnans respons på dopamin, enkelt uttryckt gener som rör beroende. T.ex. har Osbourne 2,6 gånger högre benägenhet än normalindividen att uppleva hallucinationer vid bruk av marijuana. Samma dopaminmutationer ger också högre benägenhet för kokainberoende vilket beror på att dopamin som är en del hjärnas belöningssystem, enkelt uttryckt har en större effekt på Osbourne. Det samma gäller för alkohol där man fastställt risken till 6 gånger högre än för normalindividen.

En annan intressant mutation rör metabolism, alltså kroppens förmåga att göra sig av med icke kroppsegna ämnen, vilket gör att Osbourne har svårare att bryta ner koffein. Mer i detalj rör detta en mutation i genen TTN som också är kopplad till nervsystemet och hörsel. Detta är intressant för att det skulle kunna vara en delförklaring till Osbournes skakningar. Jorge Conde VD för Knome konstaterar bl.a.:

”Here’s a guy who’s rocking heavy metal for decades and he can still hear. […] It would be interesting to know if this gene may impact that. [Or] his Parkinsonian tremor – it’s hard to know if that is from his genes or from years of hard living.”

Den här typen av genetiska analyser blir vanligare och är inte helt oproblematiska. Att söka svar angående individers egenskaper i generna är ett trubbigt instrument. I verkligheten är det i princip alltid ett samspel mellan arv och miljö. Det som slutligen avgör om man bli kokainmissbrukare är naturligtvis inte generna i sig utan om man verkligen provar kokain. Vi har fortfarande ödet i våra egna händer.

Källa: The Guardian Science

Kroppsfarmen i Tennessee

Posted in Övrigt, Forskning, Vetenskap och samhälle by Akademisk Frihet on 02 november 2010

Bakom den medicinska fakulteten vid University of Tennessee på 250 South Stadium Hall i Knoxville ligger en av världens mest bisarra parker. Parken som av naturliga skäl inte är öppen för allmänheten ser kanske vid en första anblick ut som en vanlig park. Men under träd, i buskar, på gräsmattor och på övriga platser ligger det människor. Parken som allmänt går under namnet ”kroppsfarmen” är fylld av människolik. På medicinska fakulteten vid University of Tennessee finns ett världsunikt forskningscenter för mänsklig förruttnelse.

Forskningscentret Forensic Anthropology Center tog sin början 1971 när Dr. William M. Bass rekryterades till institutionen för antropologi vid University of Tennessee i Knoxville. Bass byggde upp forskningscentret som idag bedriver både utbildning och forskning i ”Forensic Anthropology”. Under 1970-talet kontaktades Bass allt oftare av polisen för att hjälpa till vid fall där kroppar hittats utomhus, exempelvis för att avgöra hur länge kroppen legat på fyndplatsen. Kunskapen när det gäller detta var dock då bristfällig och därför öppnade Bass 1981 den första ”kroppsfarmen” i vilken kroppar placerades utomhus i olika miljöer för att i detalj undersöka hur förruttnelsen går till.

Dr. Tulps anatomilektion (Rembrandt, 1632)

Idag omfattar kroppsfarmen ca 10 000 m2 i blandad miljö och hela området är bevakat och inhägnat med taggtråd och staket. Det som sker i parken är enkelt uttryckt att kroppar placeras på olika platser och miljöer och sedan lämnas de där för att förruttna. Under denna process följer forskarna bl.a. noga hur olika miljöer påverkar processen, hur snabbt det går och vilka insekter som angriper kroppen efter olika lång tid.

Teveserier så som CSI har spridit många felaktiga bilder av vad en forensiker gör. För att reda ut situationen presenterar Forensic Anthropology Center en läsvärd beskrivning på sin hemsida och konstaterar själva:

”Forensic anthropologists are commonly portrayed in the media as forensic scientists and/or crime scene technicians, but this is not accurate.”

Det inkommer årligen ganska många förfrågningar om guidade turer i parken, men förgäves. Klokt nog säger Forensic Anthropology Center nej till alla sådana förfrågningar. Men den som vill veta mer om kroppsfarmen vid University of Tennessee kan med fördel läsa boken Kroppens sällsamma liv efter döden: likets kulturhistoria (Nordstedts).

Källa: Tidningen Sex #10&11 ISSN: 1651-2383 & Forensic Anthropology Center

Akupunktur dödar?

Posted in Folkbildning, Forskning by Akademisk Frihet on 18 oktober 2010

Akademisk Frihet har tidigare skrivit om en studie i vilken det visats att slarvigt utförd akupunktur sprider infektionssjukdomar, (läs mer om detta här). Idag skriver den brittiska dagstidningen The Guardian om en ny studie som hävdar att felaktigt placerade akupunkturnålar ligger bakom 86 personers död de senaste 45 åren.

Studien ”Deaths after acupuncture: A systematic review” har undersökt fall med patienter som dött i samband med eller kort efter akupunktur. Resultatet från studien är att de senaste 45 åren så har 86 personer dött tillföljd av akupunktur, vanligen efter punkterat hjärta eller lungor, skador på artärer, lever och infektioner. Dödsfallen är en följd av dåligt steriliserade och felaktigt placerade nålar och hade i de flesta fall kunnat undvikas.

(Foto: Kyle Hunter/Wikipedia)

De 86 personerna som avlidit tillföljd av akupunktur är mellan 26 och 82 år gamla och de flesta av dödsfallen har inträffat i Japan och Kina men det finns även fall rapporterade från USA, Tyskland och Australien. De senaste dödfallet inträffade enligt studien så sent som förra året i Kina då en 26 årig kvinna avled efter att ha behandlats med akupunktur.

Studien är gjord av Edzard Ernst som är professor i komplementär medicin vid Peninsula Medical School. Även om Peninsula Medical School samarbetar med University of Exeter, University of Plymouth och den skattefinansierade sjukvården NHS i Devon och Cornwall så är Ernsts bakgrund inte helt okontroversiell. Ernst började sin karriär vid ett homeopatiskt sjukhus i München och har själv praktiserat homeopati. Men Ernst har även publicerat studier som av den alternativmedicinska världen betraktats som kritiska mot alternativmedicin. Med tiden blev Ernst mer kritisk mot alternativmedicin och publicerade 2008 tillsammans med Simon Singh den alternativmedicinkritiska boken ”Trick or Treatment? Alternative Medicine on Trial”.

Studien är publicerad i tidskriften The International Journal of Risk and Safety. Det är en tidskrift som inte finns med i den stora vetenskapliga databasen PubMed och den finns heller inte representerad i ISI Web of Knowledge som listar alla större vetenskapliga tidskrifter med peer review granskning. Det gör att studiens kvalitet kan ifrågasättas även om resultatet inte verkar osannolikt.

Sammanfattningsvis visar resultatet på vilken av att akupunktur utförs på ett noggrant och kontrollerat sätt med strikta hygienkrav, något som egentligen borde vara en självklarhet. Läs studien i sin helhet här.

Källor: E. Ernst (2010) The International Journal of Risk and Safety in Medicine Vol. 22 No. 3 131-136, The Guardian & Wikipedia.

Andre Geim först med att tilldelas både ett IgNobel- och ett Nobelpris

Posted in Forskning, Vetenskapsglädje by Akademisk Frihet on 05 oktober 2010

Idag tillkännagav Nobelkommittén vid Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) att Nobelpriset i fysik 2010 tilldelats Andre Geim och Konstantin Novoselov, båda vid University of Manchester, Storbritannien ”för banbrytande experiment rörande det tvådimensionella materialet grafen”. Den vetenskapliga grunden för Nobelpriset i fysik kan med fördel läsas på KVA:s hemsida. Akademisk Frihet vill gratulera båda pristagarna men ett extra stort grattis går till Andre Geim. Geim blir i och med dagens beslut av Nobelkommittén för fysik den första som för indiviudella prestationer vunnit både ett Nobelpris och ett IgNobelpris. (IgNobelpriset delas ut till forskning som ”först får människor att skratta och sedan får dem att tänka efter”).

Prof. Andre Geim. (Foto: Wikipedia)

Geim tilldelades IgNobelpriset i fysik 2000 tillsammans med Sir Michael Berry för att ha lyckats få en groda att sväva genom att placera den i ett magnetfält. Klippet här nedanför visar det lyckade resultatet. Publikationen ”Of flying frogs and levitrons” som ligger tillgrund för den svävande grodan publicerades i den vetenskapliga tidsskriften ”European Journal of Physics” och kan läsas här.

Vidare har även Gaim 2001 publicerat en vetenskaplig artikel, ”Detection of earth rotation with a diamagnetically levitating gyroscope” tillsammans med sin favorithamster Tisha, eller ”H. A. M. S. ter Tisha” som hamstern heter i artikeln. Läs studien i fråga här. Det är bara att hoppas att vi får se fler vetenskapliga bohemer som Andre Geim, vilka inte tvekar att publicera vetenskapliga artiklar tillsammans med sina hamstrar.

Källor: Kungl. Vetenskapsakademien, M V Berry & A K Geim (1997) ”Of flying frogs and levitrons” Eur. J. Phys. 18 (1997) 307–313 & A. K. Geim, & H. A. M. S. ter Tisha (2001) ”Detection of earth rotation with a diamagnetically levitating gyroscope” Physica B: Condensed Matter Vol 294-295, January 2001, Pages 736-739

Ny studie visar hur Moses delade Röda Havet

Posted in Forskning, Vetenskap och samhälle by Akademisk Frihet on 21 september 2010

OBS! Viktigt tillägg i slutet av inlägget.

Enligt legenden drev Gud undan havet och gjorde det till torrt land. I Andra Moseboken beskrivs hur vattnet klövs och Moses kunde leda sitt folk torrskodda tvärs igenom havet medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. Nyligen publiceras en vetenskaplig studie som förklarar vilket naturfenomen som kan tänkas ligga bakom denna legend.

Forskarna Carl Drews och Weiqing Han vid National Centre for Atmospheric Research (NCAR) och University of Colorado publicerade nu i augusti 2010 en studie med titeln ”Dynamics of Wind Setdown at Suez and the Eastern Nile Delta” i den ansedda vetenskapliga tidskriften PLoS ONE. Genom att rekonstruera olika kombinationer av vind- och vågförhållanden i och kring Röda Havet har Drews & Han visat att det kan uppstå en torr landsträcka genom havet, inte helt olik den som beskrivs i Andra Moseboken.

Charlton Heston som Moses i filmen ”The Ten Commandments”. (Foto: Wikipedia)

Drews & Hans forskning visar inte bara hur detta kan ha gått till utan även var detta, teoretiskt sett, kan ha inträffat. Enligt Drews & Han är platsen för ”miraklet” inte Röda Havet utan Nilendeltat vilket också stämmer hyfsat väl med legenden. Datorsimuleringar av de vind- och vågförhållanden visar att en ihållande stark östanvind, framförallt nattetid, kan ha pressat tillbaka vattnet från kustlagunen i norra Egypten vilket skapat en torr landsträcka som Israeliterna kunde använda för att undkomma Faraos styrkor innan vattnet rusade tillbaka in i deltat. Att vinden kan skapa en torr säker passage med vatten på båda sidor kan enligt studien förklaras vetenskapligt genom vätskedynamiska och fysiska lagar. Det samma gäller att denna passage snabbt kan översvämmas igen. Drews & Han sammanfattar sina resultat i studien så här:

”We simulate a wind setdown event at the eastern end of the Lake of Tanis, which extended from Damietta to Pelusium during the Egyptian New Kingdom Period (approximately 1250 BC). The archaeological sites here (Hebua, Tell el-Borg) were above sea level and occupied during this historical period [9], [6]. The ROMS hydrodynamic model demonstrates that a gap opens in the waters where the Pelusiac branch of the Nile flowed into the Lake of Tanis. The resulting land bridge extends about 3–4 km eastward to the archaeological site later known as Tell Kedua. The passage is 5 km wide, and it remains open for 4 hours under 28 m/s wind forcing. The crossing remains open for 7.4 hours under 33 m/s winds, but these stronger winds may render walking too difficult for a mixed group of people. The Kedua Gap and its environs present an interesting hydrodynamic phenomenon for those interested in the history and geography of the eastern Nile delta.”

Förstasidan på studien ifråga.

Anledningen till att Röda Havet inte verkar passa in i den vetenskapliga förklaringen tror vara att historien genom de tusentals år som passerat förvanskats. Vidare går Röda Havet i nord-sydlig riktning vilket inte riktigt stämmer överens med andra beskrivningar av händelsen i Andra Moseboken.

Läs studien i sin helhet här. Den brittiska dagstidningen The Guardian har även publicerat en populärvetenskaplig sammanfattning av studien som kan läsas här.

Tillagt 2010-09-22:
PZ Myers har skrivit en mycket läsvärd kritisk granskning av studien på bloggen Pharyngula. Läsare av detta inlägg uppmanas att läsa inlägget ”Inventing excuses for a Bible story, and getting them published in a science journal?” och reflektera över hur utlämnad man är till peer-review-granskningen vid ämnen som ligger utanför ens eget specialområde. (Speciellt vaksam kanske man bör vara när man läser ansedda vetenskapliga tidskrifter så som PLoS One). Samt viktigast av allt, läs alltid ”competing interrests”. Obegripligt slarvigt av mig att inte göra det. Hade jag läst hade jag sett följande trovärdighetsdödare:

”The lead author has a web site, theistic-evolution.com, that addresses Christian faith and biological evolution. The Red Sea crossing is mentioned there briefly. The present study treats the Exodus 14 narrative as an interesting and ancient story of uncertain origin.”

Hur kan en trovärdig ansedd vetenskaplig tidskrift som PLoS One acceptera denna intressekonflikt?

Källa: Drews C, Han W. (2010) Dynamics of wind setdown at Suez and the Eastern Nile Delta. PLoS One. 2010 Aug 30;5(8):e12481.

Har spikmattan fått sin revansch?

Posted in Folkbildning, Forskning, Spikmattor by Akademisk Frihet on 06 september 2010

Artikeln i Aftonbladet börjar med orden: ”Den utskrattade mattan har fått revansch i vetenskaplig mätning”. Pressmeddelandet från Karlstads universitet börjar med orden: ”Spikmattan hjälper inte mot kronisk smärta. Den ger inte heller bättre nattsömn.” Det är olika hur man beskriver vetenskapliga studier. Även Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skriver om saken. Men låt oss ta det från början.

För ganska exakt ett år sedan uppmärksammades spikmattorna mycket i media och lagom till julen utsågs de till årets julklapp. Producenterna av spikmattor tänjde på gränserna i marknadsföringen och insinuerade att mattorna lindrade ryggont, muskelspänningar, olika smärttillstånd och ischias, löser stress, sänker blodtrycket, ökar metabolismen, minskar inflammation och ökar uppbyggnad av ny vävnad. Konsumentombudsmannen stämde också under hösten 2009 ett av de ledande företagen bakom spikmattorna, Team Shakti, för otillbörlig marknadsföring. Akademisk Frihet publicerade flera inlägg ang. spikmattor, främst med fokus på hur Team Shakti marknadsförde mattorna. (Läs samtliga av dessa inlägg här).

Då för ett år sedan fanns egentligen bara en vetenskaplig studie av spikmattor. Den publicerades av David Bowsher i den vetenskapliga tidskriften The Lancet 1980 och var gjord på tre fakirer som använde riktiga spikmattor med piggar i metall. Bowsher gav dem naloxon, ett ämne som blockerar effekten av endorfin, för att se om inte fakirerna skulle uppleva smärta då, vilket de till hans förvåning inte gjorde.

Förra årets julklapp enligt Handelns utredningsinstitut. (Foto: Wikipedia)

Idag släppte dock Karlstads universitet ett pressmeddelande i vilket man meddelade att man nu gjort den första vetenskapliga studien av de ”moderna” spikmattornas effekt. Studien har letts av Anette Kjellgren, docent i psykologi vid Karlstads universitet. Enligt pressmeddelandet är studien är relativt liten då endast 35 personer i åldrarna 21-81 år deltog. Alla deltagare har haft en dokumenterad historia av långvarig muskelspänningssmärta. Villkoret för att få vara med i studien var att man inte provat spikmatta tidigare. 
Detta krav gjorde att det blev mycket svårt att hitta deltagare då många redan prövat spikmattan. Noterbart är också att man i studien har använt två olika sorters spikmattor men ingen skillnad i resultatet har kunnat påvisas mellan fabrikaten.

När man granskar studiens resultat så är det slående hur verkningslös spikmattan är när det gäller nästan alla av de påståenden som gjordes i media och reklamen för ett år sedan. Spikmattan ger ingen mätbar effekt på vare sig sömn, stress, ångest eller långvarig kronisk smärta. Att tala om en revansch är minst sagt en överdrift. Men… (Det finns alltid ett ”men”).

Enligt pressmeddelandet finns det mätbar och signifikant minskning av den värsta smärtan, d.v.s. att de värsta smärttopparna kapas. Docent Kjellgren sammanfattar studiens resultat i pressmeddelandet:

”Spikmattan verkar alltså inte hjälpa mot deras ständiga, molande smärta, men kan ge viss lindring när det gäller kraftiga smärtpåslag.”

Vad är då kvaliteten på studien? Tyvärr är det väldigt svårt att säga eftersom studien inte är publicerad ännu vilket i praktiken gör det omöjlig att säga hur kvalitativ studien är. Vi vet t.ex. inget om vilken statistik som använts eller hur studiedesignen ser ut. Pressmeddelandet avslöjar inte mycket detaljer om studien men lite får vi ändå reda på. När det gäller de parametrar man tittat på så får man av pressmeddelandet reda på att forskarna ”har mätt en rad psykologiska variabler och smärtindikatorer” samt att man gärna vill se studier där man också tittar på halter av oxytocin, stresshormon och endorfiner, vilket måste tolkas som att dessa inte är kontrollerade i den aktuella studien. Detta i kombination med att den ansvariga forskaren är i docent i psykologi talar för att studien snarare berör upplevelsen av smärta än rent medicinskt kliniska effekter, (i alla fall i strikt mening).

Nu framgår som sagt inte några detaljer men man kan tänka sig att forskarna har använt någon form av skattning av upplevd smärta på en relativ skala, (men det är min tolkning). Jag skulle i så fall vilja veta mer om hur man fastställt de negativa kontrollerna innan jag tar den smärttoppskapande effekten på allvar. Tar man dessutom hänsyn till att studien är liten och att det varit svårt att rekrytera deltagare så är studien ett mycket klent bevis, om något, för att spikmattan har medicinska effekter. Som jag påpekat tidigare i inlägget, det är slående att det inte finns någon större effekt. Av alla de parametrar man tittat på så finns det bara en som eventuellt kan vara intressant.

Sammanfattningsvis så är studien intressant. Det är inte omöjligt att det finns en viss effekt, kanske psykologisk, på smärttoppar men det är på tok för tidigt att säga något om detta. Dels för att vi inte vet något om studiens detaljer men framför allt därför att fler studier behövs.

Källa: Karlstads universitet