Akademisk Frihet

Kinesiska regeringen återkallar prestigefyllt vetenskapligt pris

Posted in Forskningsetik by Akademisk Frihet on 01 mars 2011

Den 1 februari 2011 återkallade den kinesiska regeringen ett av landets mest prestigefyllda vetenskapliga pris, ”The Scientific and Technological Progress Award”, ofta förkortat ”SSTPA”. Det var 2005års pris som återkallades och anledningen var att pristagaren prof. Li Liansheng vid Xi’an Jiaotong University (XJTU,) som ligger i Shaanxi provinsen i centrala Kina, efter en utredning förklarades skyldig till ”academic misconduct”. Liansheng har nu ombetts betala tillbaka prissumman på US$15 000.

Det är Kinas ”National Office for Science and Technology Awards” som är en del av ministeriet för vetenskap och teknik som utrett pristagaren och beslutat att återkalla priset. Lianshengs forskning berörde produktion och även kommersialisering av s.k. scroll-kompressorer som är en typ av kompressorer som används bl.a. i luftkonditionering. Priset återkallades 1 februari 2011 men redan i mars 2010 avskedas Liansheng från sin tjänst vid universitetet då det framkommit att han ljugit om lönsamheten av hans forskning. Men det blir värre, kort därefter avslöjas att Liansheng även ägnat sig åt forskningsfusk i sina publicerade vetenskapliga artiklar.

Kinesisk valuta av lägre valör. (Foto: Wikipedia)

Forskningsfusk är alltid en tragedi. För forskningen då vetenskapliga framsteg fördröjs och i värsta fall leder fusket till att ett helt forskningsfält leds in på ett villospår. För forskningspolitiken då ett urholkat företroende för forskning leder till minskad vilja att finansiera forskning. För den aktuella forskaren som förstört sin karriär och satt sina kollegor i en fruktansvärd situation. Men avslöjanden av den här typen brukar också ofta föra något gott med sig. Det uppmärksammade fallet i USA förra året där en postdoktor medvetet och systematiskt saboterade sin kollegas forskning skapade en debatt om pressen på forskare att producera resultat, som dessutom förväntas vara kommersiellt gångbara, i kombination med det ständiga anslagssökandet ökar risken för fusk och oetiskt agerande. (Läs mer om just detta fall i tidigare blogginlägg).

Frågan är om det återkallade priset i Kina verkligen leder till några åtgärder eller debatt. Fang Shimin är biokemist och driver hemsidan New Threads vars syfte är att avslöja forskningsfusk. Shimin intervjuades nyligen i den vetenskapliga tidskriften Nature och menar att:

”There are no signs that MOST or other science-funding agencies are more actively investigating or punishing academic fraud […] We have received no word about many accusations we have submitted to the agencies […] Fraud committed by more senior figures than Li still goes unpunished”.

Enligt Nature är det visserligen första gången som den kinesiska regeringen drar tillbaka ett vetenskapligt pris men den allmänna uppfattningen bland forskare i Kina är att det knappast kommer att leda till en närmare granskning i framtiden.

Kina är en diktatur där korruptionen är utbredd och de är en mycket bra grogrund för etiska tvivelaktigheter men det finns även andra faktorer som påverkar forskningsfusk. Faktorer som även västerländska demokratier bör vara vaksamma på. I september 2010 skriver två av Kinas mest prominenta forskare, Rao Yi vid Peking University och Shi Yigong vid Tsinghua University, Pekning, en ledare i den ansedda vetenskapliga tidskriften Science där man menar att en viktig orsak till forskningsfusk och tveksamheter inom den akademiska världen också är nepotism och stora utlysningar av forskningsanslag, ofta i kombination med luddiga krav.

Konkurrens inom den akademiska världen kan vara bra. Forskargrupper som ”tävlar” mot varandra om att först lösa ett problem kan vara mycket konstruktivt, motiverande och ge fina resultat. Det samma gäller vanligtvis vid utlysningar av forskningsmedel. Men som erfarenheterna från Kina och USA visar så kan kniven mot strupen när forskningsanslagen plötsligt sinar, nepotism, avsaknad på nationella riktlinjer för anställningar och mycket stora utlysningar av forskningsmedel leda till etiskt tveksamt handlande. Fusk och oegentligenheter kan aldrig skyllas på omständigheterna utan är ett trots allt ett individuellt val men man måste ändå diskutera vilka systemändringar som kan minska risken för forskningsfusk. Varför väljer en forskare att fuska?

Mot bakgrund av ovanstående kan det vara på plats att vi i Sverige ställer oss frågan hur autonomipropositionens avskaffande av nationella riktlinjer för anställningar, (utantaget lektorer och professorer), kommer att påverka anställningsförfaranden och karriärmöjligheter. Hur kraven på snabb nytta och kommersiell bäring kommer att påverka incitamenten för att manipulera forskningsresultat. Det senare senast uttalat av Svenskt Näringsliv, (läs gärna tidigare blogginlägg om detta). Kanske är effekterna obefintliga, kanske kommer det märkas på sikt. Vi vet inte, men det skadar nog inte att vara lite extra vaksam.

Källa: 23 February 2011 | Nature | doi:10.1038/news.2011.111

Annonser

En sorglig historia om hur pressen att lyckas leder till forskningsfusk

Posted in Forskningsetik, Universitetsfrågor by Akademisk Frihet on 15 oktober 2010

Det är juli 2010 när domaren Elizabeth Pollard Hines vid rätten i Washtenaw County tar upp rättsmål nr. 10-0596 för behandling. Det behövdes tillslut en dold kamera för att avslöja att postdoktorn Vipul Bhrigu vid University of Michigan under flera månader systematiskt saboterat doktoranden Heather Ames forskning genom att i smyg förstöra hennes experiment och förgifta hennes cellkulturer. Dagens blogginlägg handlar om en av forskningens baksidor och om hur pressen att lyckas i vissa fall leder forskningsfusk och i förlängningen till en avakademisering av forskningen.

Vipul Bhrigu innehade tills för några månader sedan en postdoktoral tjänst vid Comprehensive Cancer Center, University of Michigan. Vid samma laboratorium arbetade också läkaren och doktoranden Heather Ames. Historien tar sin början 12 december 2009 när Ames kör en Western Blot Assay för att säkerställa att det protein (epidermal growth factor receptor) Ames är intresserad av finns i en uppsättning prover, ett rent rutinmoment. Men när Ames tittar på resultatet så är det något som inte stämmer. Fyra av sex prover ser ut att vara i fel ordning och det band som ska indikera proteinet i fråga framträder för ett helt annat prov än det förväntade. Fem dagar senare upprepas det märkliga resultatet utan synbar förklaring. Även om Ames inte utesluter att det kan röra sig om ett tekniskt fel så börjar hon för säkerhetsskull märka sina cellkultursflaskor i botten istället för på locken som lätt kan bytas ut.

Efter en tid börjar Ames få problem med själva Western Blot Assay:n. Ett helt nytt band framträder för vissa prov vilket indikerar att ett nytt protein märkts in vilket i sin tur betyder att någon tillsatt en extra infärgande antikropp. Det märkliga resultatet upprepas. Ames börjar på allvar misstänka att någon avsiktligt försöker sabotera hennes forskning men hon saknar både bevis och misstänkt förövare. Men varför skulle någon göra det? En nära vän till Ames föreslår diskret att hon börjar bli paranoid.

En av gelerna från de saboterade experimenten. (Foto: B. Pugliano/Nature)

Comprehensive Cancer Center är ett relativt litet laboratorium och förutom Ames och en exjobbare arbetade endast laboratorieteknikern Katherine Oravecz-Wilson och postdoktorn Bhrigu där. Bhrigu kom till Comprehensive Cancer Center 2003 och hans handledare berättare senare att Bhrigu var en helt normal ung forskare. Inte briljant men heller inte oduglig eller inkompetent. Även Ames hade inte någon anledning att misstänka Bhrigu som alltid var trevlig och social.

Söndagen 28 februari 2010 håller Ames på att byta medium på sina cellkulturer och märker att något är fel. Cellerna som borde växa fast på botten av cellodlingsflaskan rinner nu bara av, som om de blivit förgiftade med något kaustiksodaliknande. Misstänksamt tittar hon närmare på själva cellmediumflaskan och ser att den mörkröda vätskan ser konstig ut. Skiktad eller som när man blandar två lösningar med mycket olika pH-värde. Hon tar av locket och en stark likt av alkohol slår emot henne. Säker på att hon själv inte blandat alkohol i cellmediet skriver hon ett e-postmeddelande till sin handledare Theo Ross:

”I just found pretty convincing evidence that somebody is trying to sabotage my experiments”

Ross konsulterar ett flertal personer, varav många försöker övertyga honom om att Ames kört fast i sitt projekt och själv saboterat sin forskning för att ha något att skylla på. Ames står dock på sig och efter ytterligare några incidenter kontaktar Ross universitets ”office of regulatory affairs” vilka 9 mars 2010 beslutar att utreda saken. Ändå tvingas Ames genomgå två lögndetektortest (vars effektivitet generellt sett kan ifrågasättas) innan man tog hennes oro på allvar.

Vid fyratiden på morgonen söndagen 18 april installerades två övervakningskameror i laboratoriet. Samma dag arbetade Ames till femtiden på eftermiddagen och när hon kom tillbaka på måndagen vid tiotiden på förmiddagen hade mediet blivit förorenat igen. När utredarna tittade på filmen kunde de konstatera att Bhrigu kom till laboratoriet på måndag förmiddag vid niotiden, plockade ut sitt cellmedium ur kylen för att sedan återvända till kylen med en sprayflaska med etanol (vilka används för att sterilisera labbänkar). Under en knapp minut sprayar sedan Bhrigu alla saker i kylen med etanol. Efter att ha sett filmen under ett förhör på den lokala polisstationen erkänner Bhrigu allt. I polisförhören säger en mycket ångerfull Bhrigu:

”It was a complete lack of moral judgement on my part”

Samtidigt menar att Bhrigu att han varit under hård intern press för att lyckas med sin forskning, kanske för att institutionen ska kunna söka mer forskningsanslag. Fallet Bhrigu är tragiskt på så många sätt. En ung doktorand får sin forskning systematiskt förstörd, blir inte trodd och t.o.m. betraktad som paranoid av sina nära vänner. (Jag kan inte låta bli att fundera på om universitet hade taget Ames på större allvar och struntat i de två lögndetektortesten om det istället hade rört sig om en medelålders man). En postdoktor förstör sitt liv som forskare. Varför?

Historien är tragisk men inte unik. Forskningssabotage är ovanligt men inträffar. I fallet Bhrigu menar Bhrigu själv i polisutredningen att han kände sig hårt pressad att lyckas, tillslut så till den milda grad att han började sabotera Ames forskning för att flytta pressen från sig själv till någon annan. Huruvida detta är sant eller inte vet jag inte men jag finner inte förklaringen otrolig. Långt ifrån alla fall av forskningsfusk är så här dramatiska. Ofta rör det sig om etiska tveksamheter när det gäller hantering av resultat eller publiceringar, exempelvis vem som står som medförfattare till en studie.

Tidigare i år har flera vetenskapliga tidskrifter vidtagit åtgärder för att stävja det ökade fusket med digitalt förbättrade bilden i studier, läs gärna mitt tidigare blogginlägg om detta. Vetenskapsrådet här i Sverige kom nyligen ut med nya striktare regler gällande forskningsfusk. Den pågående konflikten på Karolinska Institutet, oavsett vad man anser om den, har inslag som rör etiska frågor när det gäller hur man tillförskaffar sig forskningsanslag. Det finns tecken på att problemet förvärrats även om det fortfarande är väldigt ovanligt.

Det finns en trend i hela västvärlden som gör att allt mer forskningsanslag fördelas genom stora utlysningar som forskarna söker. Akademisk Frihet menar inte att alla forskningsanslag ska fördelas i form av fakultetsmedel. Utlysningar där forskare konkurrerar om forskningsanslag fyller en viktig funktion men en alltför ensidig fokusering på detta riskerar att skada forskningen, framförallt den nyfikenhetsstyrda grundforskningen. Det blir allt viktigare att ”lyckas”. Att pröva sig fram, testa nya idéer och tillåta misslyckanden blir svårare och svårare. Detta riskerar inte bara att leda till att forskningsfusk ökar. I takt med att forskare spenderar allt mer tid på att skriva ansökningar på bekostnad av tid för undervisning och forskning blir det också en stor arbetsinsats att söka pengar. Detta gör att man satsar på säkra kort. Forskning som tidigare visat sig ge resultat eller som för tillfället är hett gynnas. Kreativitet och nytänkande prioriteras inte. I förlängningen leder det till att det akademiska samtalet förskjuts från nyfikenhet och kritiskt tänkande mot ett mer resultatinriktat fokus där forskning som kan generera pengar premieras.

Avslutningsvis så konstaterar Akademisk Frihet att Bhrigu dömdes till böter, dels US$8,800 för förstört material och sedan US$600 för rättegångskostnaderna samt 40 timmars samhällsservice. Ames fick hjälp med en extra laboratorietekniker för att kunna ta igen förlorad tid under sitt doktorandprojekt.

Källa: Nature 467, 516-518 (2010) doi:10.1038/467516a

Nobelläckan på KI sätter fart på konspirationsteorierna

Posted in Forskningsetik by Akademisk Frihet on 05 oktober 2010

När Nobelkommittéledamoten och läkaren prof. Hugo Lagercrantz slog upp Svenska Dagbladet (SvD) igår fick han en chock. SvD presenterade årets Nobelpristagare i medicin/fysiologi redan innan Nobelkommittén offentliggjort sitt beslut. På presskonferensen efter gårdagens offentliggörande av Nobelpriset i medicin/fysiologi berättade Lagercrantz att han var ”var helt chockerad” och, mer eller mindre, bekräftade att det inte bara rörde sig om en lyckad förhandsspekulation från SvD:s sida. Lagercrantz uttalande vid lunchtid igår var dock inga direkta nyheter. För alla som läste artikeln i SvD igår morse stod det klart att någon på Karolinska Institutet (KI) hade läckt.

KI är en av fyra institutioner organisationer som har en Nobelkommitté (medicin), de övriga är Kungl. Vetenskapsakademien (fysik, kemi och Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne), Svenska Akademien (litteratur) samt Norska riksdagens Nobelkommitté (fredspriset). Arbetet med att utse en Nobelpristagare involverar många personer, inte bara ledamöter i Nobelkommittéerna utan också ett helt sekretariat.

Det var en dämpad Göran K Hansson, sekreterare i Karolinska Institutets Nobelkommitté som igår 11.30 meddelade att årets Nobelpris i medicin eller fysiologi tilldelats britten Robert Edwards, en av männen bakom tekniken med provrörsbefruktning. Den efterföljande presskonferensen handlade helt om läckan, tråkigt nog på bekostnad av pristagaren och den vetenskapliga insats som låg till grund för priset. Trots att det stod klart för alla och en var att det rörde sig om en läcka så förnekade Hansson under presskonferensen att så var fallet. Hansson sa bl.a. att:

”Det är alltid spekulationer kring Nobelprisen och vi kommenterar aldrig detta. Jag vet inte varför en av Sveriges morgontidningar hade rätt i år. Jag konstaterar att den andra stora tidningen var närmare förra året”

Jag kan förstå att man väljer att inte kommentera en läcka men att låtsats som att inget har hänt över huvudtaget ökar bara på spekulationerna och konspirationsteorierna. Att det verkligen rörde sig om en läcka står också klart sedan SvD:s redaktionschef Martin Jönsson på sin blogg bekräftar att SvD har haft en insatt källa som läckt information. Om inte annat så finns det ett annat lättförståeligt argument för att det verkligen rör sig om en läcka. Jönsson skriver bl.a. att:

”Att det skulle handla om spekulation och ”gissning” faller på sin egen orimlighet. SvD hade nyheten om priset på löpsedel, förstasida, tre sidor i tidningen och i topp på sajten. Vi skulle aldrig tagit den sortens risker med vår trovärdighet om vi inte varit säkra på vår sak.”

Det är mycket allvarigt att det läcker från KI. Dels för KI själva men även för Nobelstiftelsen och de andra Nobelkommittéerna. På sikt riskerar prisets trovärdighet att urholkas om detta sker vid upprepade tillfällen. Vid ett fåtal tillfällen har det läckt ut i förväg vem som kan tänkas vara aktuell för litteraturpriset men som Dagens Nyheters (DN:s) vetenskapsreporter Karin Bojs skriver:

”Jag har varit aktiv i över femton år och har aldrig tidigare varit med om något liknande.”

Gårdagens läcka har naturligtvis satt fart på spekulationerna. Varför? Vem? I en intervju i DN menar t.ex. Bojs att läckorna skadar KI och att det också kan vara syftet. Sedan några månader tillbaka rasar en bitter konflikt på KI som till och med uppmärksammats med en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature. Att Akademisk Frihet nu kommer ge en bakgrund till konflikten som av vissa kopplas ihop med gårdagens läcka ska inte tolkas som ett stöd för denna teori eller som något nlägg i debatten om omorganisationen på KI utan endast ses som en bakgrund till den debatt och de spekulationer som nu blossat upp.

Konflikten tog sin början i slutet av 2009 när KI 4 december 2009 tillkännagav beslutet om vilka som skulle få forskningsmedel ur universitetets program för framstående professorer. Av de 149 sökande var det 35 st. som fick pengar. Läs beslutet här. Programmet är en del av KI:s strategiska satsning för att ytterligare förbättra forskningens kvalitet. En särskild oberoende bedömargrupp tillsattes för att avgöra vilka som skulle få forskningsmedel. Gruppen skulle göra ett urval som skulle baseras på vetenskaplig kvalitet.

I mars 2010 släppte Karolinska Institutet (KI) ett pressmeddelande där man meddelade att man beslutat att frånta professor Karl Tryggvason (som även sitter i KI:s Nobelkommitté) hans uppdrag som dekanus för forskningen vid universitetet. Det hela har sin upprinnelse i hur KI:s tilldelning av forskningsmedel gick till i december året innan. Mer om bakgrunden till avskedandet kan läsas i en artikel i Nature från i våras.

Därefter när KI med anledning av autonomipropositionen skickade ut ett omorganisationsförslag på internremiss så eskalerade konflikten ytterligare. Den 27 juli 2010 publicerar 12 ledande forskare vid Karoliska Instituet (KI) en debattartikel på Dagens Nyheters (DN:s) debattsida i vilken man anklagar KI:s rektor Harriet Wallberg-Henriksson (som även sitter i KI:s Nobelkommitté) för att utgöra ”ett hot mot KI:s internationella position”. Även tidigare KI-medarbetaren Dr. David Wade kommenterade detta i ett inlägg här på Akademisk Frihet fast då till stöd för Wallberg-Henriksson.

Karin Bojs och andra menar att det kan vara denna konflikt som ligger och lurar i bakgrunden när det nu läcker från KI:s Nobelkommitté. Akademisk Frihet tänker inte ge sig in i några sådana spekulationer och inte heller försöka gissa vem eller vilka som varit i kontakt med SvD. Den typen av spekulationer gynnar ingen. Men om det skulle ligga något i dessa konspirationsteorier så undrar jag om det verkligen anstår en tidning som SvD göra sig själva till ett verktyg i en intern konflikt på KI.

Jag förstår att man som journalist publicerar om man får den här typen av uppgifter och naturligtvis ska man inte tumma på den pressfriheten. Karin Bojs skriver t.ex. i sin krönika att hon också hade publicerat om hon hade fått möjligheten. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka det är synd att magin och överraskningsmomentet går förlorat i och med en publicering, fast det är väl läckan och inte pressen man ska skylla på. Hoppas verkligen att vi slipper se fler läckor, i år och i framtiden.

Högt citeringsindex – en fråga om hur många artiklar forskaren läst

Posted in Forskning, Forskningsetik, Universitetsfrågor by Akademisk Frihet on 16 augusti 2010

Att få många citeringar på sina publicerade vetenskapliga artiklar är viktigt som forskare. Dels brukar det anses säga något om hur framstående forskaren i fråga är och dels blir det lättare att få forskningsmedel då tilldelningen av pengar delvis baseras på ett s.k. citeringsindex. (Det senare är också en förklaring till att många citeringar också bättrar på karriären). Egentligen borde det vara så lätt som att bra studier med nya intressanta resultat som inspirerar och ger upphov till nya frågeställningar är det som avgör citeringgraden men riktigt så lätt är det inte.

Gregory Webster och medarbetare vid University of Florida har granskat över 50 000 publicerade vetenskapliga artiklar i den ansedda vetenskapliga tidskriften Science från åren 1901 – 2000 insamlade genom databasen Thomson Reuters Web of Science för att se vad som påverkar antalet citeringar. Resultaten från undersökningen presenterades 7 augusti på en vetenskaplig konferens i Berkeley arrangerad av International Society for the Psychology of Science & Technology. Resultatet stämmer väl överens med en publicerad studie i den vetenskapliga tidskriften ”Evolutionary Psychology” från samma forskargrupp där man tittat på artiklar från tidskrifterna ”Journal of Consulting and Clinical Psychology” och ”Evolution and Human Behavior”. Tillsammans avslöjar studierna att det finns ett enkelt sätt att höja sitt citeringsindex: använd mycket referenser. En lång referenslista genererar också fler citeringar.

Blandade vetenskapliga tidskrifter, dock utan Science (men med ärkerivalen Nature). (Foto: Wikipedia)

Det visar sig att forskare som använder mycket referenser också har en högre sannolikhet att själva bli citerade. (För övrigt inte helt olikt bloggvärlden eller Facebook måste jag säga). Nature News skrev nyligen om resultaten som presenterades på konferensen i Berkeley och konstaterade att:

”The research suggests that scientists who reference the work of their peers are more likely to find their own work referenced in turn, and the effect is on the rise, with a single extra reference in an article now producing, on average, a whole additional citation for the referencing paper.”

Alltså, vill du höja ditt citeringsindex så är det bra att citera andra. Frågan är bara hur effektivt det är i längden om alla förlänger sina referenslistor då de artiklar som tas med i referenslistorna också, om hypotesen stämmer, kommer att öka sitt citeringsindex. Den relativa skillnaden kanske i praktiken ändå inte blir så stor.

Mer i detalj visar resultaten att mer än hälften av variationen i antalet citeringar kan förklaras med hur många referenser som använts och tvärtom mot vad många kanske tror så verkar review-artiklar inte per definition generera många citeringar utan i den mån de genererar fler citeringar så beror det på antalet använda referenser.

Frågan är bara om detta är ett s.k. kausalsamband, alltså ett orsakssamband. Det finns än så länge inte tillräkligt med stöd för att säga att det verkligen är så vilket Webster också påpekar i en nyligen gjord intervju i Nature News. Jag tror dock inte att det är omöjligt att det sambandet är mer än en slump eller ett skensamband. Själv har jag genom att andra citerat mina studier också blivit uppmärksam på att andra forskargrupper bedriver forskning som kan vara relevant för mig att ta hänsyn till. Webster konstaterar också i Nature News att:

”Scientists are subject to social forces as much as anyone in any other profession.”

Läs studien av Webster et al som publicerades i Evolutionary Psychology här och Nature News reportage om resultaten som presenterades på konferensen i Berkeley här.

Källor: Webster, G. D., Jonason, P. K. & Schember, T. O. (2009) Evol. Psychol. 7, 348-362 & Nature News (doi:10.1038/news.2010.406)

Den kontroversiella tidskriften Medical Hypotheses i nytt blåsväder

Posted in Folkbildning, Forskning, Forskningsetik by Akademisk Frihet on 13 april 2010

Bruce Charlton vid University of Buckingham, Storbritannien, är editor på en av värdens mest kontroversiella vetenskapliga tidsskrifter: Medical Hypotheses. Medical Hypotheses ges ut av det stora och ansedda vetenskapsförlaget Elsevier som ger ut en rad vetenskapliga tidskrifter så som The Lancet och vetenskaplig litteratur så som den anrika medicinska boken Gray’s Anatomy (som även gett namn åt en teveserie). Men det ansedda förlaget till trots, Medical Hypotheses och dess editor har nu hamnat i ett nytt blåsväder och riskeras nu att läggas ner eller åtminstone genomgå en rejäl förändring. Men vad är det då som är så kontroversiellt med Medical Hypotheses?

Om Medical Hypotheses kan anses vara en vetenskaplig tidsskrift i traditionell mening har länge diskuterats och min personliga åsikt är att det kan ifrågasättas. För att förstå vad som är så kontroversiellt med Medical Hypotheses måste man veta hur vetenskaplig publicering går till. Det börjar oftast med att en forskargrupp gör ett experiment eller annan form av studie. Resultatet från studien sammanställs i en vetenskaplig artikel där forskarna även diskuterar, utifrån vad som tidigare är känt, vad de tror resultaten beror på. Artikeln skickas in till en vetenskaplig tidskrift som granskar resultaten och sedan publicerar dem så att andra forskare kan ta del av dem.

Elseviers logotype (Illustration: Wikipedia)

Det är bl.a. det här med granskningen som är så speciellt med Medical Hypotheses. I forskarvärden används peer-review-granskning. Det är en grundbult i det vetenskapliga samhället och garanterar att de resultat som publiceras är korrekta. I praktiken går det till så att artikeln skickas till andra framstående forskare inom samma fält. De vrider och vänder på resultaten för att säkerställa att experimenten är ordentligt utföra, att resultaten är upprepningsbara och att man använd korrekta statistiska analyser o.s.v. Alltså, den typsiska vetenskapliga tidskriften publicerar peer-review-granskade studier. Det gör inte Medical Hypotheses som publicerar enligt en helt annan princip.

Tidskriften Medical Hypotheses grundades 1975 av David Horrobin som förklarade tanken med tidskriften så här:

”The history of science has repeatedly shown that when hypotheses are proposed it is impossible to predict which will turn out to be revolutionary and which ridiculous. The only safe approach is to let all see the light and to let all be discussed, experimented upon, vindicated or destroyed.”

Även om jag kan hålla med Horrobin så har vi här det första som skiljer Medical Hypotheses från den vanligaste typen av vetenskapliga tidsskrifter. Man publicerar inte studier och forskningsresultat utan hypoteser. En hypotes kan vara testbar och det kan finnas studier som stödjer hypotesens antaganden. Att publicera hypoteser är i sig inget konstigt. Flera ansedda tidskrifter så som Nature gör det. Det som Medical Hypotheses ofta gör är att man publicerar hypoteser som aldrig testats, saknar vetenskapliga bevis och som är mycket kontroversiella, allt enligt grundaren Horrobins grundtanke om att man inte på förhand kan veta vad som är sant.

Men Medical Hypotheses skiljer sig också på ett annat avgörande sätt. De otestade kontroversiella hypoteserna genomgår inte peer-review-granskning utan det är tidsskriftens redaktion som avgör vad som ska publiceras. Det är här det börjar bli riktigt kontroversiellt.

I slutet av förra året publicerade Medical Hypotheses artikeln ”HIV-AIDS hypothesis out of touch with South African AIDS – A new perspective” av Peter Duesberg et al. I artikeln argumenterar Duesberg för att ”there is as yet no proof that HIV causes AIDS”. Det blev för mycket för forskarvärden. Förlaget Elsevier krävde av tidskriften att Duesbergs artikel skulle genomgå peer-review-granskning vilket gjordes under överinseende av redaktionen vid den ansedda vetenskapliga tidskriften The Lancet. Detta ledde till att artikeln drogs tillbaka och plockades bort från PubMed, (den stora databasen för vetenskapliga resultat).

800px-HIV-budding-ColorHIV-1 virus som avknoppas från en lymfocytcell in vitro. (Foto: CDC via Wikipedia)

Elsevier beslutade också att Medical Hypotheses nu skulle börja med peer-review-granskning av alla artiklar och att de mest kontroversiella påståendena skulle granskas extra noga. Jag tror att detta kan vara bra. Fantastiska påståenden kräver en striktare granskning helt enkelt därför att sannolikheten för att de är inkorrekta är större än om man har en hypotes som går i linje med tidigare studier. Detta accepteras dock inte av Medical Hypotheses editor Bruce Charlton vägrar genomföra Elseviers beslut med hänvisning till att tidskriftens målsättning att publicera alla typer av otestade hypoteser skulle göras omöjlig.

Jag är personligen kluven till Medical Hypotheses. Å ena sidan är det bra att alla hypoteser som bygger på vetenskapliga principer kan publiceras utan att ha studier som stödjer hypotesen. Och kanske även hypoteser som går emot etablerade bedömningar kan publiceras även om jag då helst hade sett något konkret att backa upp hypotesen med. Men att en kontroversiell hypotes utan några bevis kan publiceras i en vetenskaplig tidskrift hos ett stort vetenskapligt förlag utan peer-review-granskning tycker jag är att gå lite väl långt. Då får man åtminstone ha granskningsprocessen.

Risken finns nämligen att denna hypotes kan framstå som sannolik trots att den aldrig testats och att den i vissa fall är extremt osannolik eller direkt falsk. Inom vetenskapliga kretsar vet de flesta att en otestad kontroversiell hypotes inte är sann förrän det finns upprepningsbara vetenskapliga bevis. Men risken finns att när Medical Hypotheses publicerar dessa typer av hypoteser så kan det för allmänheten framstå som att det är sant eller att det finns åtminstone en vetenskaplig studie som stödjer påståendet. Risken är uppenbar att konspirationteoretiker utnyttjar detta. Jag tycker Robert Doms vid University of Pennsylvania School of Medicine sammanfattade det hela bra i Nature:

”I have no issue with the concept of medical hypotheses per se, but whenever a journal provides a forum in which literally anything can be published without review in a publication that is backed by a major publishing firm, this provides to some degree an aura of authority to the lay public.”

Läs mer om Medical Hypotheses och dess framtid hos Nature News.

Källa: Daniel Cressey (2010) Nature 18 March doi:10.1038/news.2010.132

Professor i Karlstad sparkad efter plagieringsfusk

Posted in Forskningsetik by Akademisk Frihet on 05 februari 2010

Idag sammanträdde personalansvarsnämnden vid Karlstads universitet och beslutade att säga upp en professor i medie- och kommunikationsvetenskap. Anledningen är att professorn i fråga befunnits skyldig till ”oredlighet i forskning”, vilket i klartext betyder fusk genom plagiering. Beslutet motiveras i ett mycket kort pressmeddelande från Karlstads universitet med att professorn under lång tid och på ett allvarligt sätt misskött sitt arbete. Den som vill ha en utförligare förklaring till beslutet kan begära ut protokollet från personalansvarsnämndens möte via registrator@kau.se.

Professorn beskrivs som framgångsrik, vilket vid en närmare koll visade sig betyda att han fått stora externa forskningsanslag och skrivit flera böcker. I Karlstads universitets forskningsdatabas finns han representerad med hela 92 böcker, uppsatser, tryckta föredrag med mera. Professorn som nu sparkats blev Karlstads universitets förste professor i medie- och kommunikationsvetenskap när lärosätet fick universitetsstatus för tio år sedan. Han var också till nyligen prodekan vid fakulteten för ekonomi, kommunikation och IT.

Karlstads universitet. (Foto: Wikipedia)

Enligt Nya Wermlands-Tidningen (NWT) uppdagandes det hela i augusti 2009. Ledningsgruppen för institutionen där professorn arbetare fick då ett anonymt tips. Tipsaren hävdade att professorn i tre böcker kopierat långa stycken från andra forskares verk och framställt texterna som sina egna. Institutionen anmälde professorn och universitetet tillsatte då en extern utredning med forskare från Sverige, Belgien (alt. Nederländerna, har hittat olika uppgifter om detta) och Skottland. Deras utredning kom fram till att det rörde sig om medvetet fusk. Själva plagiatet har bestått i att texter som professorn inte själv skrivit har publicerats i professorns namn sedan 2002 och professorn medger enligt NWT att han inte använt källhänvisningar för dessa texter men att det främst rört sig om slarv. Nu har personalansvarsnämnden kommit fram till att det rör sig om avsiktligt fusk genom systematiskt och medvetet plagiat av andras texter i artiklar och bokkapitel.

Forskningsfusk är alltid allvarligt. Det urholkar allmänhetens förtroende för forskningen och på sikt också den allmänna betalningsviljan för högskolor och universitet. Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om detta samt mitt blogginlägg om att den nya tekniken skapat nya etiska gråzoner när det gäller fuskningsfusk. Extra tråkigt är det att professorn i detta fall också har anlitats av Högskoleverket för att granska kvaliteten på undervisningen i medie- och kommunikationsvetenskap vid ett annat svenskt universitet.

Dagens Nyheter har tidigare skrivit om fallet och prefekt Professor Gunnel Forsberg vid kulturgeografiska institutionen har kommenterat saken på sin blogg. Jag tycker hon sammanfattar det hela bra när hon skriver:

”Vårt berättigande bygger på allmänhetens tillit. Detta fall väcker många oroliga frågor. En är att ett litet och nytt universitet kan drabbas i sin helhet av en oärlig forskare. […] Istället kan man vara imponerad av kollegornas civilkurage att gå på djupet med frågan.”

Forsberg gör också en enligt min mening mycket skarpsynt analys när hon tar upp tilldelningssystemet av forskningsmedel i samband med diskussionen om fusk. Forsberg skriver:

”Den andra frågan som ärendet väcker handlar om den stress som många forskare lever under och som förstärks av att resurser och anställningar i allt större utsträckning fördelas utifrån kvantitativa mått. Om man huvudsakligen räknar framgång med antal publikationer, främst internationella tidskriftsartiklar, finns det ju en risk att någon lockas få till några extra titlar genom olika former av fusk. Många är vi som är både frustrerade och oroliga för den utvecklingen, men modellen har starkt fäste.”

Regeringens politik när det gäller forskningsfinansiering har också andra nackdelar. Mer om dessa kan läsas här.

Källor: Karlstads universitet, Dagens Nyheter & Nya Wermlands-Tidningen

Ny instans ska granska forskningsfusk

Posted in Forskningsetik by Akademisk Frihet on 16 december 2009

Vetenskapsrådet har sedan 2002 haft en expertgrupp som på uppdrag av universitet och högskolor utreder ärenden där forskningsfusk misstänks. Den läggs nu ned. Förändringen fanns med redan i forskningspropositionen men Vetenskapsrådet fick uppdraget att behålla expertgruppen tills allt blev klart.

Nu vid årsskiftet inrättas istället en expertgrupp för ”oredlighet i forskning” vid Centrala etikprövningsnämnden (CEPN). Expertgruppen kommer att bestå av en ordförande och fyra övriga ledamöter. Av de fyra övriga ledamöterna, vilka ska ha vetenskaplig kompetens inom olika forskningsområden, ska en företräda etisk sakkunskap. Ordförande och ersättare för ordförande utses av regeringen. Övriga ledamöter och ersättare för dem utses av regeringen efter gemensamt förslag av Vetenskapsrådet, Formas, FAS, Vinnova samt förslag från CEPN och från Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF). Läs mer om saken i Tentakel (som är en nättidning från vetenskapsrådets ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap).

Studenter som fuskar blir avstängda. Det samma gäller dock inte alltid forskare. (Foto: Wikipedia)

Det är verkligen på tiden att systemen för att avslöja och utreda forskningsfusk moderniseras. Om jag förstått saken rätt är den nya modellen nationell och har färre kopplingar till högskolorna och universiteten än den tidigare modellen vilket är positivt. Den tidigare svenska modellen har fått utstå hård kritik och förtroendet för forskning i Sverige har dessutom minskat under 2000-talet. Läs mer om detta i prof. Paul Hjemdahls (Karolinska institutet) och prof. Povl Riis (Köpenhamns universitet) debattartikel ”Sverige sämst i Norden att utreda forskningsfusk” som publicerades i Dagens Nyheter 17 november 2007. I artikeln hävdar Hjemdahl och Riis att andelen hos allmänheten med mycket eller ganska stort förtroende för forskning har minskat från 67 procent till 48 procent under perioden 2002 till 2007. Man kan fråga sig varför?

Det finns naturligtvis inte bara en förklaring till denna minskning. Generella forskningsetiska frågor så som genmodifierade livsmedel och patent på läkemedel kan vara en del av förklaringen men jag tror också att forskningsfusket kan bidra till att minska forskningens trovärdighet. Nu senast har fuskande forskare på Försvarshögskolan skapat rubriker i media. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att vetenskapliga resultat är korrekta och trovärdiga. Dels för att samhället ska kunna dra nytta av vetenskapen, dels för att samhällets förtroende för forskningen har betydelse för allmänhetens vilja att stötta och finansiera forskning och dels för enskilda individers vilja att delta i olika studier påverkas. Därför är det bra att det nu inrättas ett nytt moderniserat system för att hantera forskningsfusk.

Källor: Vetenskapsrådet & Dagens Nyheter

Hundhuvudet – Ett försök som borde kastats i papperskorgen

Posted in Forskningsetik by Akademisk Frihet on 25 november 2009

Oetisk forskning har tyvärr förekommit under hela vetenskapens historia och diskussionen om forskningsetik är en viktig komponent i dagens vetenskapssamhälle. Här i Uppsala har vi t.ex. en centrumbildning, Centrum för forsknings- och bioetik, som enbart arbetar med dessa frågor. Oetiska försök genom historien skapat nidbilden av den galna vetenskapsmannen som utför oetiska medicinska experiment. Och visst har det funnits galna vetenskapsmän. Två som brukar placera sig högt upp på listan över galna vetenskapsmän är de sovjetiska kirurgerna Sergej Bruchonenko och S. Tjetjulin.

1928 utförde Bruchonenko och Tjetjulin ett mycket omdiskuterat experiment med ett hundhuvud som redan när det utfördes ansågs oetiskt. Bruchonenko och Tjetjulin hade skiljt hundhuvudet från kroppen under en operation för att senare på konstgjord väg försöka hålla det vid liv så länge som möjligt. Den populärvetenskapliga tidskriften ”Science and Invention” beskrev redan då proceduren som ”grym och omänsklig” (men redan i meningen efter argumenterade tidskriften för nyttan med djurförsök). Djurförsök kan alltid diskuteras, det är inte min mening att ta upp den frågan i detta inlägg, men idag sker i alla fall en etisk prövning av sådana försök. Human behandling av djur var nog däremot inte något som stod särskilt högt upp på prioriteringslistan i Stalins Sovjetunionen.

Två år innan det omdiskuterade försöket hade Bruchonenko och Tjetjulin utvecklat en teknik för att på kortgjord väg förse organ med syresatt blod. Senare utvecklades tekniken till att kunna användas på hela djur. Det utgjorde grunden för det märkliga experimentet med hundhuvudet. Bruchonenko och Tjetjulin var dock inte ensamma om att experimentera med avhuggna huvuden. Redan 1885 hade den franska läkaren Jean Baptiste Vincent Laborde försökt ungefär samma sak fast då med människohuvuden.

Efter att huvudet skilts från kroppen så kopplade Bruchonenko och Tjetjulin det in till ett mekaniskt hjärta som försåg huvudet med syresatt blod. Från halsvenerna transporterades blodet med slangar till det konstgjorda hjärtat där det syresattes och sedan till transporterades det tillbaka till halspulsådern. På det här sättet kunde man få hundhuvudet att reagera på olika yttre stimuli så som ljud och ljus under ganska lång tid från att det skilts från kroppen. Kan man säga att det levde? Jag vet inte. Hunden kan knappast ha varit vid medvetande. Men obehagligt är det.

Jag vill varna känsliga läsare för att klippet här nedanför kan uppfattas som stötande. Hur stötande? Det beror lite på vad man tycker är stötande men det förkommer bilder på hundhuvudet ifråga vilket jag tycker är ganska stötande men YouTube har inte ansett det så stötande att det kräver en 18-årsgräns.

1929 publicerade Bruchonenko och Tjetjulin sina resultat i tidskriften ”Journal de Physiologie et de Pathologie Générale” (vol.27:1:s.31-45,64-79).

Källa: Schneider (2004) De galna experimentens bok, Fahrenheit (Stockholm)

En bild ljuger mer än tusen ord

Posted in Forskning, Forskningsetik by Akademisk Frihet on 15 oktober 2009

Den nya tekniken har skapat en ny gråzon inom forskarvärlden. Exakt var går gränsen mellan att förtydliga en bild i en vetenskaplig publikation med hjälp av bildbehandlingsprogram och forskningsfusk? Nya amerikanska siffror som presenteras i Nature visar att antalet incidenter som involverar fusk med bilder har ökat kraftig de senaste åren. Flera större vetenskapliga tidsskrifter har börjat vidta åtgärder för att komma åt manipulerade bilder i granskningsprocessen av inskickade artiklar. Förra veckan hölls ett möte i London angående problemet bland annat deltog den ansedda tidskriften PLoS Medicine och till Nature säger Virginia Barbour, chefredaktör PLoS Medicin:

”The problem of image manipulation has ”crept up” on journal editors since the advent of software such as Photoshop. Everything is submitted electronically, which makes manipulating images much easier to do”

230px-SDS-PAGEÄr alla banden verkligen på samma gel? (Det är inte gelen på bilden som skrivit brevet eller som nämns i inlägget).

På konferensen i London presenterade Virginia Barbour en studie som de besläktade tidskrifterna PLoS Biology och PLoS Medicine har gjort där man sedan 2008 undersökt hur vanligt förekommande det är med manipulerade bilder. Resultatet är något oroväckande men inte katastrofalt. Under en två månaders period fann man i PLoS Biology att fem bilder i tre av totalt 35 nummer var manipulerade och i PLoS Medicine var det fem bilder i tre av totalt 13 nummer.

Många av dessa bilder har jag svårt att betrakta som medvetet fusk med avsikten att manipulera resultat. Exempelvis visade en av bilderna en gel som i själva verket var två geler som hade sammanfogats till en stor gel. Hade författarna bara varit tydliga med att de digitalt sammanfogat de två gelerna så hade det inte varit lika farligt. Fast bäst är ju naturligtvis att visa de två gelerna var för sig. Ingen av artiklarna i studien hade heller så allvarliga brister att de återkallades.

Flera av PLoS tidsskrifter ska nu börja kontrollera bildmanipulation vid granskningsprocesserna. Även Nature Publishing Group och Science’s research journals har vidtagit åtgärder för att hitta manipulerade bilder vid granskningsprocessen och fler lär följa efter. Trots att problemet inte är så stort är det bra att man tar tag i det nu och inte väntar.

Betydligt allvarligare är att det framkom i undersökningen att 25 % av författarna till ”problemartiklarna” hade stora problem att plocka fram rådata från studierna. Kanske är manipulerade bilder ett symptom på en miljö med slarvigt utförd och dåligt dokumenterad forskning?

Avslutningsvis vill jag tipsa om Stina Hamberg, ordförande för Saco Studentråd, som har skrivit en bra krönika om att mindre forskning kan drabba studenterna. Läs den här.

Källa: Nature News doi:10.1038/news.2009.991