Akademisk Frihet

Inga fler bad hair-days med ny forskning från KTH

Posted in Vetenskapsglädje by Akademisk Frihet on 03 januari 2011

Funderar du över varför just du drabbas av statiskt hår eller annat trassel när det är dags att fixa frisyren? En forskargrupp vid Kungl. Tekniska högskolan (KTH) under ledning av Mark Rutland, professor i ytkemi, har precis publicerat resultat från ett större forskningsprojekt angående hur frisyren påverkas av samspelet mellan hårstrån. Forskningsprojektet som skett i samarbete med L’Oréal bedrevs bl.a. på KTH:s avancerade nanolabb där man i detalj studerade hårstrån och hur de samverkar med hjälp av atomkraftmikroskopi.

Genom åren har det forskats en hel del om enskilda hårsstråns ytstruktur men det nya i Rutlands forskning är att man studerat hur hårstrån beter sig i interaktion med varandra. Resultatet av forskningen har gett ökad förståelse om hur friktion och andra krafter mellan hårstrån påverkar frisyrer samt exempelvis vad hårblekning får för effekt för håret. I ett pressmeddelande från KTH beskriver Rutland själv forskningen:

”Vår forskning kan användas för att modellera hår, den visar nämligen hur hårstrån ser ut, interagerar och fungerar”

I praktiken kan forskningen inte bara resultera i nya hårvårdsprodukter, då främst balsam, utan även vara till nytta i textilindustrin. Ull och hår beter sig nämligen inte helt olika och resultatet kan exempelvis leda fram till ull som inte krymper. Mest oväntat är kanske att forskningen också kan resultera i bättre datorspel och animerade filmer. Spelutvecklare och filmskapare har nämligen längre brottats med problemet att kunna återge människohår på ett naturligt sätt.

Akademisk Frihet vill även passa på att tipsa om en annan studie av Dorian M. Raymer och Douglas E. Smith som kanske kan förklara varför hår ibland kan bli så tovigt. Studen ”Spontaneous Knotting of an Agitated String” publicerads 2007 i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) och behandlar egentligen varför det helt spontant kan uppstå knutar på snören, se klippet här nedanför, men studien kan kanske även förklara hur tovigt morgonhår uppstår…

Källa: Kungl. Tekniska högskolan & ”Spontaneous Knotting of an Agitated String,” Dorian M. Raymer and Douglas E. Smith, Proceedings of the National Academy of Sciences, vol. 104, no. 42, October 16, 2007, pp. 16432-7.

Italienska forskare och studier om pizza som mirakelkur

Posted in Vetenskapsglädje by Akademisk Frihet on 22 december 2010

En hel serie vetenskapliga artiklar de senaste åren har undersökt huruvida det är bra för hälsan att äta pizza. Resultatet i en förbluffande stor del av dem visar att pizza är rena hälsokosten. Kritiska granskare av dessa studier skulle naturligtvis invända att det inte behöver vara pizza som maträtt som ger dessa positiva effekter. Istället skulle det kunna vara vissa av de enskilda ingredienserna. En bra synpunkt men i de flesta studier har man genom kontrollgrupper fått statistiskt hållbara resultat som visar att det är just pizza som har effekterna. Samma effekter uppträder inte om man äter ingredienserna var för sig.

Redan 2001 publicerade Dario Giugliano, Francesco Nappo och Ludovico Coppola vid universitetet i Neapel (pizzans hemstad) studien ”Pizza and Vegetables Don’t Stick to the Endothelium” i den vetenskapliga tidskriften (The journal of) Circulation. Enligt deras studie orsakar pizza oväntat lite atherosclerosis, tilltäppa blodkärl, jämfört med de flesta andra typer av mat. Snarare var pizza att jämföra med grönsaker när det gäller atherosclerosis.

(Foto: Wikipedia)

En forskare som genomfört flera studier om pizzans hälsoeffekter är Silvano Gallus vid Istituto di Ricerche Farmacologiche i Milano. År 2003 genomförde Gallus en studie tillsammans med kollegor i Neapel och Rom i vilken man tittade på om att äta pizza kunde påverka cancerrisken. Studien ”Does pizza protect against cancer?” publicerades i den vetenskapliga tidskriften International Journal of Cancer. I studien, vars abstract börjar med orden:

”We analyzed the potential role of pizza on cancer risk, using data from an integrated network of case-control studies conducted in Italy between 1991 and 2000.”

undersökte Gallus et al ett par tusen personer som behandlades för cancer i munhålan, svalget eller tarmarna runt om på sjukhus i Italien under perioden 1991 – 2000. Dessa patienter jämfördes med personer som under samma period uppsökt vård för andra åkommor. Genom sjukhusjournalerna kunde man jämföra de två gruppernas matvanor och sammanfattningsvis så menar Gallus et al att hög konsumtion av pizza resulterar i något lägre risk för de studerade cancertyperna och drar slutsatsen:

”Pizza appears therefore to be a favorable indicator of risk for digestive tract neoplasms in this population.”

Ett år senare, 2004, publicerar Gallus en ny studie tillsammans med kollegorna Cristina Bosetti och Carlo La Vecchia. Monografin ”Mediterranean diet and cancer risk” publiceras i European Journal of Cancer Prevention och i studien menar Gallus et al att:

”Regular consumption of pizza, one of the most typical Italian foods, showed a reduced risk of digestive tract cancers.”

Samma år publicerar en annan grupp under Gallus ledning studien ”Pizza and risk of acute myocardial infarction” i den vetenskapliga tidskriften European Journal of Clinical Nutrition. Som titeln antyder menar Gallus et al att pizza inte bara skyddar mot vissa cancertyper utan också mot hjärtinfarkt och myokardit, inflammation i hjärtmuskeln, och sammanfattar studien med orden:

”the present results suggest that pizza consumption is a favourable indicator of risk of AMI in Italy.”

Många skulle säkert nu lite cyniskt hävda att Gallus menar att pizza kan skydda mot alla sjukdomar, men så är det inte. I studien ”Pizza consumption and the risk of breast, ovarian and prostate cancer” som publicerades 2006 i den vetenskapliga tidsskriften European Journal of Cancer Prevention hittar Gallus, hör och häpna, tre cancertyper som pizza inte verkar ha en skyddande effekt mot:

”Our results do not show a relevant role of pizza on the risk of sex hormone-related cancers.”

Vad säger då dessa studier oss? Är verkligen pizza nyttigt och skyddande mot sjukdomar? Förmodligen inte. Till och med Gallus menar att det kanske inte rör sig om pizzan i sig, trots kontrollgrupperna. Snarare rör det sig om en hälsosam livsstil:

”Pizza may in fact merely represent a general indicator of the so-called Mediterranean diet, which has been shown to have potential health benefits.”

Pizzaätandet är helt enkelt ett skensamband för något annat som samvarierar med hälsoeffekterna. Troligtvis rör det sig om lågt kaloriintag och en i övrigt hälsosam livstil. Gallus menar t.ex. att den egentliga orsaken kan vara en i övrigt nyttig kost. Vidare trycker Gallus mycket på att det måste vara äkta italiensk pizza. Hur vet man då om pizzan är äkta italiensk? Gallus vet. I flera av sina publikationer hänvisar han till Salvini et al (1998) och beskriver en äkta italiensk pizza på följande sätt:

”In Italy, most pizza is usually consumed in relatively cheap traditional restaurants called Pizzerias, whereas fast food pizza consumption remains unusual, and the average energy yield of a standard pizza is relatively limited, ie 500–800 kcal. A 100 g of the traditional Italian pizza include approximately 50 g of carbohydrates, 20 g of tomato sauce, 20 g of mozzarella cheese, 4 g of olive oil, 2 g of yeast plus various other toppings”

Kanske är det så att för att kunna visa positiva hälsoeffekter av pizza så krävs det äkta italiensk pizza. Och vem vet, peer review-processen tilltrots, kanske också studier utförda i Italien av italienska forskare.

Källor (i urval): ”Does pizza protect against cancer?” Gallus et al; International Journal of Cancer; Volume 107; Issue 2; pages 283–284; 1 November 2003 & ”Mediterranean diet and cancer risk”; Gallus, Bosetti & Vecchia; European Journal of Cancer Prevention; October 2004 – Volume 13 – Issue 5 – pp 447-452 & Pizza and risk of acute myocardial infarction; Gallus et al; European Journal of Clinical Nutrition; (2004) 58, 1543–1546. & Salvini S, Parpinel M, Gnagnarella P, Maisonneuve P & Turrini A ed. (1998): Banca dati di composizione degli alimenti per studi epidemiologici in Italia. Milan, Italy: Istituto Europeo di Oncologia (IEO). p. 121 (ISBN 88-900271-0-X/WWW. IEO.IT) & ”Pizza consumption and the risk of breast, ovarian and prostate cancer” Gallus et al; European Journal of Cancer Prevention; February 2006 – Volume 15 – Issue 1 – pp 74-76

Vad händer om man stoppar handen i Large Hadron Collider?

Posted in Övrigt, Forskning by Akademisk Frihet on 06 december 2010

Innan den stora partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC) i CERN invigdes florerade rykten på internet om att den skulle orsaka världens undergång. Världen finns fortfarande kvar men en partikelaccelerator kan vara farlig för enskilda individer.

13 juli 1978 inträffade den troligtvis allvarligaste partikelacceleratorrelaterade olyckan hittills. Den ryska doktoranden Anatoli Bugorski arbetade vid Sovjetunionens största partikelaccelerator U-70 synchrotron i Protvino. Just 13 juli 1978 uppstår problem och Bugorski bestämmer sig för att undersöka en misstänkt trasig del av partikelacceleratorn. Han lutar sig över en del av utrustningen och sticker in sitt huvud i den del av partikelacceleratorn där protonstrålarna skjuts. Något går fel. Bugorski ser enligt uppgift ett starkt ljussken, ”ljusare än tusen solar”, men han kände ingen smärta.

Kort efter själva olyckan svällde halva Bugorskis ansikte upp kraftigt och de kommande dagarna lossnar hud från de delar av ansiktet som träffats av protonstålen (som skjuts iväg med nästan ljusets hastighet). Strålen hade gått rakt genom delar av ansiktet, genom skallbenet och även genom hjärnvävnaden. Vid själva olyckan trodde man att Bugorski hade utsatts för en dödlig stråldos men Bugorski överlevde men i princip orubbad intellektuell kapacitet och lyckades även slutföra sitt doktorandprojekt. Däremot förlorade Bugorski hörseln på vänster öra och blev förlamad på den vänstra halvan av ansiktet, vilket beror på nervskador. Efter olyckan fortsatte Bugorski att arbeta med forskning men pågrund av Sovjetunionens hårda sekretess när det gäller kärnkraftsrelaterad forskning så pratade inte Bugorski på mer än tio år. Med tiden gifte sig även Bugorski med Vera Nikolaevna och tillsammans fick de en son.

Olyckan 1978 inträffade vid Sovjetunionens största partikelaccelerator U-70 synchrotron, men hur skulle det gå om man stoppade in handen i dagens partikelacceleratorer, exempelvis LHC i CERN? I klippet här nedanför berättar flera forskare i kärnfysik om vad som kan tänktas hända.

Källor: The Guardian Science & Wikipedia

Inget vanligt förstoringsglas – hur man smälter järn med solljus

Posted in Övrigt, Folkbildning by Akademisk Frihet on 01 december 2010

Klippet här nedanför är taget från BBC:s ”Bang Goes The Theory”. I klippet besöker Jem Stansfield forskningsinstitutet Solar Furnace Research Facility i södra Frankrike och upptäcker vad man kan åstadkomma med koncentrerat solljus.

Fetmaepidemin når laboratorierna – försöksdjuren blir allt fetare

Posted in Övrigt, Forskning by Akademisk Frihet on 30 november 2010

För ett tag sedan rapporterade Akademisk Frihet om att den bibliska berättelsen om den sista måltiden under senare år gått mot frosseri, eller i alla fall avporträtteringen av den. Fetmaepidemin i västvärlden gäller inte bara människor. Även husdjur har blivit fetare. Det finns t.o.m. hundmat i lightversioner och dieter specialsydda för människans bästa vän. Nu har fetmaepidemin också letat sig in på laboratorierna. Nature News rapporterar om två nyligen gjorda studier som visar att de senaste 20 åren så har även försöksdjuren blivit betydligt fetare. En upptänkt som kan indikera att det finns fler miljöfaktorer inblandade förutom träning och kaloriintag. (Diskussionen om det etiska i att använda försöksdjur är mycket viktigt och svår men berörs inte i just detta inlägg).

David Allison är biostatistiker vid University of Alabama och huvudförfattare på en studie som hans forskargrupp nyligen publicerade i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society B. (Läs studien i sin helhet här). I studien visar Allison et al att fetmaepidemin nu på allvar letat sig in även på laboratorier och då inte enbart genom forskarnas ökade midjeomfång. Uppslaget till studien kom sig av en slump. Allison och medarbetare upptäckte trenden med allt fetare försöksdjur när de studerade sambandet mellan livslängd och kroppsvikt hos silkesapor vid Wisconsin National Primate Research Center i Madison, USA. För att undersöka saken närmare beslutade man sig för att undersöka förändringar i kroppsvikt hos totalt sett 24 besättningar av försöksdjur (12 med bara honor och 12 med bara hanar) från 8 olika djurarter. I studien ingick allt ifrån primater och hundar till råttor och möss som funnits på Wisconsin National Primate Research Center under perioden 1982 – 2005.

Skräpmat, inte en orsak till fetare försöksdjur men kanske till fetare råttor i Baltimore. (Foto: Wikipedia)

I studien räknar man ut den procentuella viktökningen per årtionde dels på individnivå och som en oddsratio för hela populationer. Eftersom det inte finns några fastställda riktlinjer för när ett försöksdjur ska betraktas som överviktigt så definierades övervikt som när kroppsvikten för en djurart låg över 85:e percentilen för data från den första besättningen i tidsserien för respektive djurart. Resultatet visade en ökning i kroppsvikt för försöksdjur även om ökningen bara var statistiskt signifikant i hälften av fallen.

När det gäller fetmaepidemin bland människor brukar den tillskrivas ökat kaloriintag och/eller minskad fysisk aktivitet men det intressanta med de allt överviktiga försöksdjuren är att det verkar finnas andra förklaringar till fetma än just dessa två. Av de djurbesättningar som undersöktes ingick flera i det noga kontrollerade och standardiserade the National Toxicology Program.

Ökat kaloriintag och minskad fysisk aktivitet är de två största enskilda orsaker till fetma generellt sett men det verkar alltså finnas ytterligare miljöfaktorer som spelar in. En hypotes som förts fram av Atkinson et al i en studie från 2005 är ”fetmaviruset”. Alltså, ett virus som ökar risken för fetma, kanske genom att påverka metabolismen. Ett sådant virus skulle kunna vara adenovirus AD36 som visat sig kunna höja kroppsfettnivåerna i djurförsök och vidare studier visade att bland människor så finns det en tendens till att kraftigt överviktiga personer i högre utsträckning bär på viruset. Läs studien i sin helhet här.

En annan tänkbar miljöfaktor som visserligen inte rör den ökade kroppsvikten hos försöksdjur men som skulle kunna vara en delförklaring till de allt fetare råttorna i stadsmiljö är miljögifter. En underökning av råtter i Baltimore visade att de ökat i kroppsvikt med 40 % vilket till största delen kan förklaras med de allt kaloririkare soporna, vilket reflekterar ett ökat kaloriintag bland stadens invånadre. Men en ytterligare faktor kan vara ökade halter av hormonstörande miljögifter som påverkar metabolismen och stör de endokrina systemen.

Som alltid är den här typen av studier svårttolkade och lätta att misstolka. Det är t.ex. inte så att man ska undvika kraftigt överviktiga personer av rädsla för att smittas av ett virus som kan öka risken för fetma. Det är för det första oklart om viruset överhuvudtaget påverkar men även om det gör det så är det ändå i praktiken vad du äter och hur mycket du rör på dig som avgör din kroppsvikt.

Källor: Klimentidis, Y. C. et al. Proc. R. Soc. B doi:10.1098/rspb.2010.1890 (2010); Atkinson, R. L. et al. Int. J. Obes. 29, 281-286 (2005) & Nature News doi:10.1038/news.2010.628

Harry Potter sjunger periodiska systemet

Posted in Övrigt by Akademisk Frihet on 23 november 2010

Akademisk Frihet har tidigare tipsat om Tom Lehers sång ”The Elements” som även finns inspelad på japanska. I klippet här nedanför sjunger Daniel Radcliffe, mest känd för att spela Harry Potter, The Elements på BBC:s Graham Norton Show.

Kreationist föreläser på Stockholms universitet

Posted in Pseudovetenskap & vidskepelse, Vetenskap och samhälle by Akademisk Frihet on 22 november 2010

I övermorgon, onsdagen 24 november, kommer kreationisten Krister Renard att föreläsa på Stockholms universitet. Föreläsningen som går under rubriken ”Slump eller avsikt – vad ligger bakom universum och livet” kommer att hållas under lunchen (12.00 – 13.00) i hörsal B4 vid Stockholms universitet.

Krister Renard tillhör Livets Ord där han arbetar som lärare på församlingens gymnasium och är en av de mer framträdande kreationisterna i Sverige. Renard kallar sig nog inte kreationist utan skulle förmodligen själv hävda att han företräder intelligent design. Skillnaden mellan båda dessa två vidskepliga teorier är marginell och Renard hymlar inte heller med sin avsky gentemot evolutionsteorin. Redan 1989 var hans ståndpunkt glasklar. I boken ”Vetenskap och tro, två vägar till en världsbild” (Libris förlag) skriver han bl.a.:

”Jag tror det är viktigt att kristenheten inser var striden står […] Så låt oss kristna rikta om kanonerna lite grand och börja skjuta på själva grunden för ateismen – evolutionen”.

Frågan är dock hur öppen Renard kommer att vara med sitt vetenskapsförakt under onsdagens föreläsning. Vid en liknande föreläsning i Linköpings universitets lokaler 2006 lär Renard ha sagt att intelligent design inte är vetenskap.

Av titeln på föreläsningen, (”Slump eller avsikt – vad ligger bakom universum och livet”), att döma har arrangörerna avsiktligt eller oavsiktligt missförstått evolutionsteorin. Det finns inget slumpmässigt i evolutionen. Evolution bygger inte på slump utan naturligt urval genom selektion. Det finns inget att tro på eller inte tro på när det gäller evolutionsteorin. Det är fakta framtagen precis som all annan fakta vi känner. Angreppen mot evolutionsteorin är därför också ett angrepp mot hela den vetenskapliga metodiken och det västerländska vetenskapsbaserade samhället.

Hur kommer det sig att då att vetenskapsfientliga krafter får tillträde till svenska universitet? Renard är inbjuden av Stockholms universitets kristna studentförening (Stuk). Det är inte första gången som en kristen studentförening låter sig utnyttjas för att kreationister ska få tillträde till universiteten. I början av 2008 bjöd den kristna studentföreningen Credo vid Uppsala universitet in kreationisten Anders Gärdeborn från den svenska kreationistorganisationen Genesis. Gärdeborn tilläts hålla ett föredrag i universitetsaulan. Universitetet måste enligt lag ge studentföreningar tillträde till sina lokaler, vilket är bra, men detta utnyttjades av Credo och Genesis kunde oförtjänt få legitimitet för sina påståenden genom att efteråt kunna hävda att deras teorier presenteras på universitet även i Sverige. Gärdeborn kunde ostört föreläsa på ett svenskt universitet om att Darwin hade fel och att sanningen finns i Första Mosebok. På onsdag är dags igen, fast den här gången på Stockholms universitet. Ett reportage från Gärdeborns föredrag kan läsas i Uppsala studentkårs tidning Ergo. Läs gärna tidigare blogginlägg om hur kreationister i Sverige försöker ta sig bakvägen in på universiteten samt blogginlägget om det svenska kreationistiska museet ”Den förhistoriska världen” i Umeå.

Evolution genom naturligt urval är ingen kontroversiell fråga bland de flesta troende (och definitivt inte bland forskare). De allra flesta kristna samfund från Svenska Kyrkan till Vatikanstaten står bakom evolutionsteorin. Situationen där en liten högljudgrupp av kreationister tar bakvägen in på lärosäten i Sverige påminner allt mer om situationen i USA där grundskoleelever och studenter uppmuntras att ta strid för att föra in kreationism i skolor och på universitet. Frågan kristna studentföreningar, som säkert i de flesta fall gör ett bra arbete, måste ställa sig är om de verkligen vill låta sig utnyttjas av kreationister.

Källor: Stockholms universitets kristna studentförening & Kornhall (2008), Skapelsekonspirationen, Leopard Förlag, Stockholm (ISBN978-91-7343-214-6)

Forskare vid Large Hadron Collider släpper skiva på eget bolag

Posted in Övrigt, Vetenskapsglädje by Akademisk Frihet on 19 november 2010

I dagarna lyckades en forskargrupp vid CERN kallad ALPHA fånga antimateria i ett magnetfält. Ett fantastiskt vetenskapligt framsteg. Dagens blogginlägg handlar också om CERN men inte om veckans stora genombrott. För mer information om detta läs istället den populärvetenskapliga artikeln i Nature News.

Inte så långt från den del av CERN där antimateriaupptäckten gjordes ligger Large Hadron Collider (LHC) som är världens största partikelaccelerator. Medan man i en del av CERN producerar antimateria så producerar en grupp av 20 forskare i det s.k. Atlasprojektet vid LCH (också vid CERN) en skiva. Skivan som nu är färdiginspelad och mixad heter ”Resonance” och ges ut av forskarnas egna skivbolag ”Neutralino Records” som är döpt efter den hypotetiska elementarpartikeln neutrino. På skivbolagets Facebooksida ”The Atlas Experiment Music” beskrivs Neutralino Records så här:

”People from 38 countries have come together at CERN to create one of the largest, most complex scientific experiments known to mankind. Drawn together by our common love of science, many of us are also passionate about music.”

Skivan som är en dubbelskiva med tillhörande DVD spänner över ett stort musikaliskt fält och innehåller allt från klassiska pianostycken till nyskrivna popsånger. Se youtube-klippet ”The making of the Atlas CD” här nedanför:

Skivan är än så länge inte släppt offentligt och även om det inte finns ett officiellt releasedatum ännu (men det ryktas om 6 december) så finns en låt ändå tillgänglig på Youtube. Det är låten ”The Atlas boogie” som kanske kan beskrivas som en fysiklektion som möter en musikvideo (och ger ordet märkligt en ny innebörd), se klippet här nedanför.

Frågan som kommer sysselsätta konspirationsteoretiker världen över är kanske om det går att utläsa hemliga meddelanden i musiken och kanske kan självironin i textraden ”…and when black holes destroy the Earth
I’ll be in a meeting” från låten ”Points of order” vara något för dem.

Källa: The Guardian Science

Minskat förtroende för forskning, ökat förtroende för vidskepelse

Posted in Pseudovetenskap & vidskepelse, Vetenskap och samhälle by Akademisk Frihet on 17 november 2010

Igår presenterade Vetenskap & Allmänhet (VA) sin årliga rapport ”VA-barometern”. Sammanfattningsvis är rapporten en oroväckande läsning då rapporten visar att förtroendet för forskare är på nedgång samtidigt som tilltron till vidskepelse, i det här fallet astrologi, är på uppgång.

Vetenskap & Allmänhet, icke att förväxla med Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), är en förening som vill främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och forskare och medlemmar i VA är en rad organisationer, myndigheter och företag. Varje år presenterar VA med stöd av Vetenskapsrådet en årlig barometer över allmänhetens syn på forskning och vetenskap. Åretes undersökning genomfördes av opinionsundersökningsföretaget Novus och är den nionde i raden. Under perioden 28 september – 4 oktober genomfördes drygt 1000 telefonintervjuer.

Miskat förtroende för forskare enligt VA-barometern. (Foto: Uppsala universitet).

Resultatet av undersökningen visar på ett kraftigt förtroendetapp på över 10 % jämfört med förra årets mätning för forskare vid universitet och högskolor räknat i andel som har stort eller mycket stort förtroende på en femgradig skala. Endast 63 % av de tillfrågade uppger att de har stort eller mycket stort förtroende, vilket är den lägsta noteringen sedan mätningarna startade. Trenden är den samma när det gäller forskare vid företag där förtroendet ligger på rekordlåga 45 % (andel som har stort eller mycket stort förtroende). Generellt sätt har dessa forskare alltid lägre förtroende hos allmänheten än forskare vid universitet och högskolor.

Mellan 2003 och 2007 ökade förtroendet för forskare men redan förra året kunde man ana ett trendbrott och med årets kraftiga förtroende ras är siffrorna ner på rekordlåga nivåer. Det är naturligtvis svårt att spekulera i orsakerna till detta men en orsak till det kraftiga förtroenderaset för forskare vid universitet och högskolor skulle kunna vara den under förra året uppmärksammande ”Climategate-affären” i vilken klimatforskare anklagades för att förvanska klimatdata och vilseleda allmänheten och beslutsfattare. Att forskarna och FN:s klimatpanel IPCC blev rentvådda och att den av människan orsakade globala uppvärmningen fortfarande är ett faktum vilket det råder stor vetenskaplig enighet kring spelar kanske mindre roll för förtroendet hos allmänheten. Forskare framställs också i media i många fall som orsaken till problem. Rapporteringen om läkemedelsindustrin tenderar att fokusera på biverkningar och konspirationer kring svininfluensavaccin snarare än nya läkemedel som effektivt botar sjuka.

Själva trenden med minskat förtroende för forskare har säkert också att göra med att det kan upplevas som om forskningen blir mer komplex och svårtgreppbar. Exempelvis så kan man i rapporten se att utbildningsnivån spelar en stor roll för vilket förtroende för forskare man har. En högre utbildningsnivå ger generellt sätt större förtroende. Baksidan av detta är en begynnande elitism, fast på ett lite oväntat sätt. I rapporten kan man läsa att fyra av tio menar att teknik och vetenskap är för svårt för de flesta att förstå men det är en åsikt som är klart vanligare bland personer utan högre utbildning. Även om det idag är färre som är av åsikten att teknik och vetenskap är för svårt för de flesta så är det en mycket tråkig uppgiven syn på vetenskap. Akademisk Frihet tror att delvis så har vetenskapssamhället sig självt att skylla för detta. Idag skrivs t.ex. mer och mer ang. forskning på engelska och inom vissa forskningsområden saknas t.o.m. svenska uttryck för vissa facktermer. På det hela taget så kan akademikervärlden i allmänhet verka svårttillgänglig.

Men det riktigt oroväckande i rapporten är att samtidigt som förtroendet för forskning minskar så ökar förtroendet för vidskepelse, representerat i undersökningen av astrologi. Andelen som anser att astrologi inte als är vetenskapligt störtdyker från 46 % av de tillfrågade till endast 34 %. Inte konstigt att andelen som bedömer astrologi som vetenskapligt ökar till 21 %. Skrämmande läsning. Generellt sett används ofta frågor om astrologi och vetenskap som en kunskapsmätare i olika undersökningar och andelen svenskar som tror på astrologi är visserligen fortfarande relativt låg internationellt sett men utvecklingen är oroväckande. Speciellt oroväckande är det att det är bland unga i åldrarna 16 till 29 år som förtroendet för astrologi är som störst.

Ökat förtroende för astrologi enligt VA-barometern. (Foto: Wikipedia).

Astrologi är en vidskeplig föreställning om att stjärntecknens positioner vid födelseögonblicket påverkar våra liv under hela livet. Astrologin har flertusenåriga rötter och har inte ändrats mycket sedan dess. Under tiden har jordaxeln vridits med tiotals grader och kastat om zodiaken så stjärntecknen inte längre stämmer med de månader som de en gång tillhörde. Men förutom att astrologi är vidskepligt lurendrejeri av dem som tar det på blodigt allvar så är det också en otäck stereotyp människosyn. Hur skulle vi reagera om en tidning publicerade en spalt med tolv nationaliteter som löd exempelvis:

”Danskar, ditt sorglösa fylleliv och fördomsfulla inställning till andra nationaliteter gör att du får en trevlig kväll men ett hårt uppvaknande. Finländare, du bör nog överväga att kliva ur bastun och sluta supa dig full på vodka.”

Och så vidare genom tolv nationella stereotyper, eller ännu värre hudfärger. Många kanske säger att astrologi är en helt annan sak och visst är inte horoskopen lika kränkande som exemplen ovan men vi bör fråga oss var egentligen skillnaden ligger. Astrologi bygger på samma stereotypa indelning och karaktärisering av människor endast baserat på omständigheter som rådde när en person råkade födas.

Sammanfattningsvis är VA-barometern en oroväckande läsning, i synnerhet om trenderna håller i sig. Behovet av forskning, folkbildning och lättillgänglig kostnadsfri grundskola och högskola är större än på länge. Läs hela rapporten här.

Källa: VA-barometern (VA-rapport 2010:6, ISBN 978-91-85585-58-8)

Rolig titel på studien inte alltid så roligt

Posted in Övrigt, Forskning, Vetenskapsglädje by Akademisk Frihet on 16 november 2010

Att sätta en bra titel på en vetenskaplig studie är inget man tar lätt på. Som forskare är det viktigt att få många citeringar av andra forskare. Dels för att det visar på vikten av och kvaliteten på den genomförda studien, men kanske framförallt därför att det numera också är en förutsättning för att få större forskningsanslag.

Majoriteten av de forskare som kommer i kontakt med en vetenskaplig studie, exempelvis i den vetenskapliga databasen PubMed, läser bara titeln. Ett mindre antal av dessa blir kanske intresserade och läser studiens abstract. Hos vissa väcker abstractet ytterligare intresse. Detta innebär att bara en liten del av de forskare som kommit i kontakt med studien faktiskt läser den i sin helhet, och det är en välbeskrivande titel som ska väcka deras intresse.

Akademisk Frihet har tidigare uppmärksammat hur fel det kan bli om man inte är uppmärksam när man sätter titeln på en vetenskaplig artikel, se bilden här nedanför. Mer information om hur Ferrante et al ofrivilligt skapade en vetenskapshumoristisk klassiker kan läsas här.

Men det finns också forskare som medvetet väljer en ”humoristisk”, (allt är relativt), titel för att locka fler läsare. Men fungerar det? Leder en humoristisk titel till fler citeringar? Forskarna Itay Sagi & Eldad Yechiam vid Technion har undersökt saken närmare i en studie publicerad 2008 i den vetenskapliga tidskriften Journal of Information Science.

I studien ”Amusing titles in scientific journals and article citation” undersökte Sagi & Yechiam över 1000 titlar och graderade dessa på enligt skalorna ”pleasantness” och ”amusing”. Sedan kontrollerade de om studier som klassats högt för ”pleasantness” och ”amusing” var mer citerade än andra. Vad konkret innebär då titlar som är ”pleasant” och ”amusing”? Författarna själva ger några exempel på ”Top Amusing titles” och håll i er nu:

”Beware of a half-tailed test”, ”The unicorn, the normal curve, and other improbable creatures” & ”Modeling the days of our lives: using survival analysis when designing and analyzing longitudinal studies of duration and the timing of events”.

Det inte fullt lika roliga resultatet visar att studier med ”roligare” titlar inte blir citerade lika ofta som studier med mer ”seriösa” titlar. Anledningen till detta kan vi bara spekulera om. Kanske beror det på att många forskare anser att det faktum att forskning är viktigt också gör att man inte kan ha roliga titlar eller ha allt för roligt med vetenskap. (Ett lite tråkigt synsätt enligt Akademisk Frihet). Men på ett sätt är ändå studiens resultat betryggande. Det som ska avgöra hur många citeringar en studie får är naturligtvis den vetenskapliga kvaliteten och inte hur rolig titeln på studien är.

Källa: Sagi, I., & Yechiam, E. (2008). Amusing titles in scientific journals and article citation Journal of Information Science, 34 (5), 680-687 DOI: 10.1177/0165551507086261