Dr Myron L. Fox effekten – rent struntprat

1970 samlas de ansvariga för fortsättningskurserna vid University of Southern Carlifornia School of Medicine i Lake Tahoe, Kalifornien, för att lyssnar på föreläsningen ”Mathematical Game Theory as Applied to Physician Education”. Föreläsare är den ansedda Dr. Myron L. Fox från Albert Einstein School of Medicine. Fox är en brilliant föreläsare och föreläsningsämnet intresserar den välutbildade publiken. I utvärderingarna efteråt kan man bland annat läsa:

”Excellent presentation, enjoyed listening. Has warm manner. Glood flow, seems enthusiastic. What about the two types of games, zero-sum and non-zero sum? Too intellectual a presentation. My orientation is more pragmatic.”

Det kunde ha varit en vanlig inspirerande föreläsning av en framstående forskare under en vanlig universitetskonferens men det är det inte. De tre forskarna John E. Ware, Donald H. Naftulin och Frank A. Donnelly som bjudit in Fox förklarar senare att det svåraste innan föreläsningen var att hindra Fox från att råka säga något meningsfullt.

Förstasidan på artikeln ifråga.

Dr Fox är egentligen skådespelare och kan ingenting om spelteori. Det enda förberedelse den falska experten Fox hade gjort var att med utgångspunkt från en vetenskaplig artikel om spelteori skapa ett föredrag baserat på påhittade ord och motsägelsefulla påståenden.

Föreläsningen var en del av ett experiment där Ware, Naftulin och Donnelly ville undersöka om man med bra föreläsningsteknik och spelad auktoritet kan lura en publik av experter trots att föreläsningen rent innehållsmässigt är struntprat. Resultatet är slående. Efter en timmes föreläsning och frågestund uppgav de allra flesta åhörarna att de blivit intellektuellt stimulerade, att föreläsningen var välstrukturerad och att föreläsare verkade kunnig. Resultaten bekräftades också när Ware visade en videoinspelning av föreläsningen för två andra grupper.

Frågan är vad detta har för praktisk betydelse. Att en övertygande person kan dupera och påverka en publik är kanske ingen nyhet men just denna studiedesign är av intresse för universiteten. Efter varje universitetskurs fyller studenterna i kursutvärderingar. Det är en viktig återkoppling och en kvalitetssäkrande åtgärd, jag menar verkligen inget annat. Men man kan med Dr Myron L. Fox effekten i åtanke fundera över vad kursutvärderingarna egentligen säger. Kanske säger de också något om illusionen av att ha lärt sig något. Kvalitetsbegreppet är ett komplicerat begrepp och sätten att mäta kvalitet har alla nackdelar och det går inte bara att använda en mätmetod och tro att den visar på alla aspekter av kvalitet.

Källa: Naftulin DH, Ware JE Jr, Donnelly FA. (1973) ”The Doctor Fox Lecture: a paradigm of educational seduction” J Med Educ. Jul;48(7):630-5.