Akademisk Frihet

Forskningsanslagshetsen uppmärksammas igen

Posted in Forskings- och högskolepolitik, Universitetsfrågor by Akademisk Frihet on 23 februari 2011

Idag skriver Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet, på Svenska Dagbladets debattsida om forskningsanslagshetsen. Läs artikeln här. Det är svårt att inte hålla med Lagercrantz när han skriver:

”Trots tilldelningen av stora anslag råder det ett betydande missnöje i forskarsamhället. En orsak är att fakultetsmedlen kraftigt reducerats. Det finns inte tillräckligt med lönemedel för universitetslärare och särskilt inte till nydisputerade forskare, som inte håller på med spjutspetsforskning rörande stamceller eller genanalyser.”

Regeringens ensidiga fokus på strategiska satsningar har gått ut över den fria grundforskningen på ett oroväckande sätt. Då hjälper inte det faktum att de totala anslagen ökat. Att allt fler ansökningar måste skrivas när fakultetsmedlen reduceras går ut över tid för undervisning och forskning. Kungl. Vetenskapsakademien visade i en rapport från förra våren att bara att skriva de 3 500 ansökningar som kom in till Vetenskapsrådet under 2008 tog sammanlagt 80 arbetsår, granskningstiden oräknad.

I den nya regeringen är det utbildningsminister Jan Björklund som har ansvar för forskningsfrågorna. (Foto: Folkpartiet)

Det finns också ett inneboende problem med den här typen av utlysningar. För att bedöma vad som är bra forskning premieras det att ha många publikationer, att ha många samsökande och tidigare lyckade ansökningar och därmed gruppens storlek. Detta leder till att äldre forskare automatiskt gynnas, att man måste ha ett stort kontaktnät vilket ofta missgynnar unga kvinnliga forskare. Eftersom det är en stor arbetsinsats att söka pengar. Detta gör att man satsar på säkra kort. Forskning som tidigare visat sig ge resultat eller som för tillfället är på modet gynnas. Kreativitet och nytänkande prioriteras inte. Bättre då att öka fakultetsmedlen som universitet och högskolor själva kan fördela. Framför allt så skulle det behövas en långsiktig och trygg finansiering av s.k. vetenskaplig infrastruktur.

Akademisk Frihet menar inte att utlysningar av forskningsmedel helt ska tas bort men dagens ensidiga fokus på stora utlysningar är en kontraproduktiv politik då den urholkar kvaliteten på svensk forskning. Det räcker med att titta på de senaste årens svenska kliniska forskning för att se trenden. Ökningen av forskningsmedel har inte varit speciellt stor men trots det har antalet publikationer ökat drastiskt. Samtidigt har andelen svenska publikationer i de bästa vetenskapliga tidskrifterna minskat. Dessutom har antalet författare per publikation ökat. Alltså, publikationerna blir sämre. Dessutom finns det en grogrund för vänskapskorruption när antalet författare ökar eftersom det är så viktigt när man söker pengar. Det sägs att det finns forskare som har överenskommelser av typen ”om jag får stå som författare på din publikation så får du stå på min”.

Det är också roligt att se att Lagercrantz tar upp effekterna av autonomipropositionen och att regeringen gradvis minskar den akademiska friheten. Akademisk Frihet kan inte annat än att hålla med Lagercrantz när han skriver:

”Den akademiska friheten hotas också av att universiteten inte längre styrs av fakulteterna utan av en linjeorganisation med rektor i spetsen, som storföretagen. Forskningsaktiva och kritiska professorer vill inte längre bli prefekter eller dekaner, utan det överlåts åt coachade chefsbroilers med politiskt korrekta åsikter, i vissa fall utan att ens ha uppnått docentkompetens. Förre rektorn vid Lunds universitet Göran Bexell har i en promemoria uttryckt att illojala universitetslärare ej bör få fortsatt anställning. Har han inte förstått att det kritiska akademiska klimatet är universitetens livsluft, även om den är illojal?”

Läs gärna tidigare blogginlägg där Akademisk Frihet kritiskt granskar autonomipropositionens effekter samt kommenterar avskaffandet av kravet på fakultetsnämnder.

Hugo Lagercrantz får avsluta detta inlägg men det kunde lika gärna varit Akademisk Frihets ord.

”Strategiska satsningar på vissa forskningsområden som just nu är på modet är enligt min mening helt fel. Nya banbrytande resultat föds sällan från den etablerade spjutspetsforskningen. I stället måste man återigen se till att det finns en stark bas med oberoende professorer, som också har tid att ägna sig åt akademisk verksamhet såsom att föreläsa, leda seminarier, handleda doktorander och framförallt ägna sig åt kritisk verksamhet. Och viktigaste av allt är att unga forskare också får bra tjänster och forskningsanslag och att dessa inte bara går till strategiska nätverk i ämnen som är ”hype” for dagen.”

Annonser

Svenskt Näringsliv och drömmen om forskning utan akademiker

Posted in Forskings- och högskolepolitik by Akademisk Frihet on 21 februari 2011

Idag presenterade Svenskt Näringsliv en intervjuundersökning där man frågat 4 386 av de 8537 som tog forskarexamen mellan 2006-07-01 och 2009-07-31, både om forskarutbildningen lett till att de fått kvalificerade jobb efter disputation och om den har lett till forskningsresultat som omsatts i nya jobb, produkter eller tjänster. Läs undersökningen i sin helhet här. Svenskt Näringslivs tolkningar av resultatet ligger också tillgrund för en debattartikel i dagens Upsala Nya Tidning (UNT) där man sammanfattar rapporten och sina förslag.

Sammanfattningsvis visar rapporten på en del intressanta saker och vikten på arbetslivsanknytning i forskarutbildningen men det går inte att komma ifrån att dagens debattartikel har ett antiintellektuellt synsätt på forskning och akademisk frihet. Uppfattningen man får att Svenskt Näringsliv vill se ett universitet utan akademiker och akademisk frihet. Den grundläggande tesen i både artikel och rapport är att för få avhandlingar leder till nya jobb och tillväxt, och detta baserar man på enkätsvar från nyutexaminerade doktorander. Svenskt Näringsliv menar att detta är skäl nog för att utvärdera samhällsnyttan av forskning i Sverige generellt sett. Det anser inte Akademisk Frihet. Att bara titta på avhandlingar som är producerade under några få år precis i början av ett forskarliv säger inte mycket om forskningens totala samhällsnytta.

Utgångspunkterna som Svenskt Näringsliv har är mycket märkliga. Det som de flesta av oss akademiker brukar värdera forskningens kvalitet och nytta utifrån är huruvida forskningen genererar ny kunskap, kommer andra forskare till del och är av hög vetenskaplig kvalitet, vanligen trubbigt mätt i citeringar. Men så ser inte Svenskt Näringsliv på saken. I rapporten konstaterar man att avhandlingarna visserligen håller mycket hög vetenskaplig kvalitet men att detta sekundärt för nyttan av forskning:

”När forskningskvalitet mäts på traditionellt sätt genom antal citeringar i vetenskapliga tidskrifter hävdar sig svenska forskarexaminerade väl. Fler än nio av tio får sina resultat publicerade i en vetenskaplig tidsskrift. Men denna vedertagna uppföljning tar alls inte hänsyn till hur forskningen bidrar till tillväxt och ökad konkurrenskraft. Det borde vara självklart att utvärdera om även detta syfte uppnås.”

Och så fortsätter rapport och debattartikel. I vilken utsträckning forskningen leder till nya produkter och tjänster som efterfrågas och kommersialiseras på en marknad ska vara en viktig del i bedömningen av vad som är god forskning och underförstått vilka forskargrupper som ska tilldelas pengar.

Det är ett kortsiktigt och farligt sätt att se på forskning. Akademisk Frihet hävdar inte att man ska strunta i fler kontakter mellan näringsliv och akademi. Fler postdoktorala tjänster på företag, vissa forskarutbildningar i samarbete med industrin, fler adjungerade forskare och en satsning på institutsektorn skulle t.ex. vara bra. Det saknas i många fall stöd till forskare som själva vill starta företag. Nyckeln till att omsätta forskningsresultat till företagande ligger i entreprenörskap och satsningarna måste komma redan under grund- och forskarutbildningen. Rätt till praktik på alla grundutbildningar. Mer arbetslivsanknytning och utbildning i entreprenörskap för doktorander.

Men, och detta är mycket viktigt, när man diskuterar att omvandla forskningsresultat till innovationer så får man inte glömma en mycket viktig princip. All verksamhet vid universiteten ska styras av vetenskapliga principer och inget annat. Kunskap har ett egenvärde oavsett om det är av kommersiellt intresse eller inte. Även kunskap som för tillfället är kommersiellt ointressant kan visa sig vara ett nytt genombrott, även kommersiellt. Den fria grundforskningen är därför så otroligt viktig för spetsforskningen och nya forskningsgenombrott (se tidigare blogginlägg). Många av Nobelprisen går till forskningsgenombrott som härrör från typisk grundforskning. Därför är Svenskt Näringslivs förslag om att om att gradera forskning bl.a. efter om forskningen leder till nya produkter och tjänster som efterfrågas och kommersialiseras på en marknad så dåligt. Därför är det så oroväckande när Svenskt Näringsliv skriver i rapporten:

”Svensk forskningspolitik har längre präglats av kvantitativa anslagsmålsättningar för forskningen. Vår undersökning visar att det inte räcker. Vi måste börja mäta forskningsresultat i termer av jobb- skapande och i vilken utsträckning forskningen leder till nya produkter och tjänster som efterfrågas och kommersialiseras på en marknad.”

Den finns inga genvägar när det gäller banbrytande forskningsresultat. Det går inte att hoppa direkt till slutet. Det är den akademiska friheten som skapar kreativa miljöer och då kan man inte driva en ensidig forskningspolitik som fokuserar på forskningsresultatens användning i samhället. Det går inte att i förväg peka ut vem som kommer att stå för ett genombrott eller inom vilka forskningsområden nästa genombrott kommer att ske. Genombrott som kan ge jobb och tillväxt. Det finns inga genvägar Svenskt Näringsliv. Vidare får man uppfattningen att Svenskt Näringsliv tror att forskning har som ett mål att fylla näringslivets behov. I debattartikeln skriver man:

”De forskare som utbildas matchar alltså inte det behov som finns i näringslivet.”

Det synsätt som Svenskt Näringsliv företräder är kontraproduktivt, kommer urholka Sverige som forskningsnation och hotar den akademiska friheten. Risken är överhängande att om utbildningsdepartementet lyssnar på Svenskt Näringsliv så slutar det med ett system som premierar forskning som tidigare visat sig ge tillväxt och nya produkter. Kreativitet, vetenskaplig kvalitet och nytänkande skulle bortprioriteras. Om Sverige ska kunna hävda sig som forskningsnation måste vi ge förutsättningar för en bred bas med unga forskare. Detta gör man inte med en forskningspolitik och ett tilldelningssystem som premierar säkra kort, gamla idéer och kortsiktighet.

Söndra och härska – en resa i autonomipropositionens fotspår

Posted in Forskings- och högskolepolitik, Universitetsfrågor by Akademisk Frihet on 31 oktober 2010

Det råder en spänd och polariserad stämning inom högskolevärlden. På flera olika lärosäten runt om i Sverige pågår mer eller mindre uppslitande konflikter mellan forskare och universitetsledningar. Orsaken är tillstor del regeringes forskningspolitik och den s.k. autonomipropositionen. För att förstå den omfattande förändring som högskolevärlden nu genomgår tar vi oss tillbaka i tiden till våren 2010.

Klockan är 11.00 den 23 mars 2010 när dåvarande högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) kliver fram till mikrofonen för att presentera den s.k. autonomipropositionen, ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor” (2009/10:149). Senare på våren antar även riksdagen propositionen och en av de större förändringarna av den svenska högskolan är ett faktum.

Autonomipropositionen förgicks av Daniel Tarschys utredning ”Självständiga lärosäten” (SOU2008:104) som ligger till grund för propositionen. Tarschys utredning var inte så detaljerad och det var många som såg möjligheter men också risker med Tarschys förslag. Men redan då, innan propositionen var framtagen, var det tydligt att den skulle innebära en maktkoncentration till universitetsledningarna och en stor förändring av situation för universitetsanställda lärare och forskare samt för studenter och doktorander.

Devisen över universitetsaulan i Uppsala. Kanske har utbildningsdepartementet låtit sig inspireras lite väl mycket av den. (Foto: Uppsala universitet)

När Tarschys utredningen presenterats inbjöds högskolor, universitet och andra relevanta remissinstanser att inkomma med remissvar till utbildningsdepartementet. Jag satt i Uppsala universitets styrelse, det s.k. konsistoriet, när universitetet skulle besluta om sitt remissvar på utredningen. Införs konsistoriets beslut hade förslaget varit ute på internremiss hos de olika fakulteterna och redan då kunde man ana vad som komma skulle. Universitetsledningen var betydligt mer positiv till utredningen än vad fakulteterna var.

När väl propositionen presenterades gjordes det med motiveringen att den akademiska friheten skulle öka men tyvärr missade regeringen målet. Redan samma dag som propositionen presenterades varnade Akademisk Frihet för att propositionen skulle kunna leda till konflikter då förslagen leder till minskad frihet och försämrad rättsäkerhet för studenter, doktorander och unga forskare. Vad är det då som är så kontroversiellt i propositionen? I princip alla problem som Akademisk Frihet ser bottnar i att högskoleförordningen nu är avskaffad utan att de negativa konsekvenserna av detta motverkas på annat sätt. Vad är då konsekvenserna för olika grupper inom universitetsvälden? Vems frihet är det egentligen som ökar i och med propositionen? Vad blev effekten av propositionen?

För universitetsanställda forskare är den allvarligaste konsekvensen att det kollegiala ledarskapet hotas. I och med högskoleförordningens avskaffande försvann också kravet på fakultetsnämnder, vilka är en grundbult för det kollegiala ledarskapet samt för akademisk frihet, läs gärna tidigare blogginlägg om detta. Fakultetsnämnderna är den instans vid ett universitet eller högskola som garanterar kvalitet inom undervisning och forskning och deras arbete baseras på vetenskapliga principer. Ledamöterna är valda av sina kollegor och inte utsedda av rektor eller universitetsstyrelsen vilket inte bara ger vetenskaplig kompetens och vetenskaplig mångfald utan också stor integritet gentemot universitetsledningen. Fakultetsnämnderna är så nära man kan komma demokrati på ett universitet. Man talar t.ex. ibland om den akademiska republiken. Avskaffandet av kravet på fakultetsnämnder leder till en maktkoncentrering och ökar därmed också risken för vänskapskorruption och nepotism. Det ska dock sägas att de universitet som så önskar kan behålla fakultetsnämnderna, och i våras deklarerade t.ex. Uppsala universitet att man avsåg att ha kvar dem, vi återkommer snart till vad det i praktiken betydde.

För unga nydisputerade forskare är den allvarligaste konsekvensen slopandet regleringarna för universitetslärare. Exempelvis så har regeringen tagit bort forskarassistenttjänsterna och helt avskaffat finansieringen av forskartjänster via Vetenskapsrådet (VR). Regeringen har heller inte infört några övergångsregler eller andra system för att främja unga nydisputerade forskare utan håller för tillfället på att utreda saken. Ett förödande slag mot unga svenska forskare. Dagens problem är att en tydlig och förutsebar karriärväg saknas. Det blir inte bättre av att man försvårar den nationella mobiliteten genom avskaffandet av nationella regler för forskaranställningar, vilket framför allt drabbar unga forskare. Att avskaffa de nationella rekryterings- och befordringsprocesserna ökar också risken för vänskapskorruption och garanterar inte att de mest kvalificerade anställs på ett öppet och rättssäkert sätt.

I den nya regeringen är det utbildningsminister Jan Björklund som har ansvar för forskningsfrågorna. (Foto: Folkpartiet)

Doktoranderna drabbas inte bara av de nackdelar som forskare och unga forskare drabbas av utan även av en annan konsekvens av slopandet av kravet på fakultetsnämnder. Om nämnderna avskaffas blir det oklart vilken instans som har myndighetsansvar för doktoranderna vilket minskar doktorandernas rättssäkerhet. Mardrömsscenariot är att doktorander som kommer i kläm hamnar mellan stolarna.

Studenterna drabbas inte bara av försvagat studentinflytande då fakultetsnämndernas inflytande minskar eller försvinner helt. I och med högskoleförordningens avskaffande försvann också kurs- och utbildningsplanerna. En högkvalitativ och rättssäker grundutbildning bör tryggas genom högskoleförordningen. Just kvalitetsfrågorna hör dessutom ihop med den hårt kritiserade propositionen ”Fokus på kunskap – kvalitet i den högre utbildningen” som ledde till att universitetskanslern Anders Flodström avgick i protest och nu har utbildningsdepartementet tvingats göra om förslaget.

Den enda egentliga vinnaren är universitetsledningarna vars makt ökar på bekostnad av forskarnas frihet och det kollegiala ledarskapet. Vi kan titta på exemplet Uppsala universitet för att de hur detta går till i praktiken. När autonomipropositionen presenterats i våras deklarerade universitetet att fakultetsnämnderna skulle vara kvar men det visade sig att det inte riktigt betydde att de skulle ha samma funktion. I och med avskaffandet av högskoleförordningen så kommer många lärosäten vara tvingade att omorganisera och det är här grogrunden till konflikterna ligger. Under sommaren och tidig höst har omorganisationsförslag presenterats på olika lärosäten och kritikerna menar att dessa förslag leder till en ökad maktkoncentration och minskad frihet för forskarna. Vid Uppsala universitet presenterades ett förslag, baserad på propositionens riktlinjer, där det kollegiala styrelseskicket fick träda tillbaka för den linjeorganisation som istället förordades. Fakultetsnämnderna blir visserligen kvar men kommer att underordnas områdesnämnderna, vilket framförallt drabbar HumSam-området. Inför det senaste universitetsstyrelsemötet hade fakulteterna inkommit med remissvar på omorganisationsförlaget och i mycket kritiska ordalag riktade man förintande kritik mot förslaget, läs mer om vad de olika fakulteterna tyckte här. I en debattartikel i Upsala Nya Tidning (UNT) skriver Ylva Hasselberg, Sharon Rider
 och 
Alexandra Waluszewski:

”Det är obegripligt att ett förslag som reducerar hjärtat i det kollegiala inflytandet, fakulteterna, till något som respektive vetenskapsområdets områdesnämnd ”ges möjlighet att delegera visst ansvar till” förs fram som huvudlinjen. Att en kollegialt vald rektor går i bräschen för ett förslag (från en oenig utredningsgrupp) som reducerar fakultetsnämnderna till något som snällt skall sitta och vänta på att en vänligt sinnad områdesnämnd delegerar frågor uppifrån, det ger inget större hopp om framtiden.”

En ännu bittrare konflikt om ett omorganisationsförslag i kölvattnet efter autonomipropositionen rasar på Karolinska Institutet (KI). (Men det ska påpekats att det finns fler komponenter i den invecklade konfliken på KI än omorganisationsförslaget). Konflikten har till och med uppmärksammats internationellt med bl.a. en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature. I en debattartikel från i somras på Dagens Nyheters debattsida anklagas KI:s ledning bl.a. för att:

”För att ytterligare centralisera makten har KI-ledningen inför en kommande omorga­nisation beställt en utredning ledd av förre rektorn vid Lunds universitet Göran Bexell. Utredningen Att styra KI – organisation och kultur (091008) föreslår i korta drag att KI antar formen av en ren linjeorganisation. Makten koncentreras till en internstyrelse ledd av rektor.”

Även om universitetsledningarna får mer makt i och med propositionen så är det inte dom som är de största vinnarna vid landets lärosäten. Det är istället universitetsadministrationen och de högre tjänstemännen där. Universitetens centralförvaltningar har blivit mäktigare genom att de föredragandes makt stärkts enormt. Risken finns att enskilda tjänstemän kan få ett mycket större inflytande än de disputerade forskarna. I omorganisationsförslaget vid Uppsala universitet föreslås t.ex. att flera uppgifter som nu ligger i den akademiska delen av universitet hos rektor ska överföras till universitetsförvaltningen och universitetsdirektören.

Regeringskansliet Rosenbad stärker sin makt över svensk forskning. (Foto: Wikipedia)

Autonomipropositionens omfattande förändringar av högskolan måste också ses i ett större sammanhang. Regeringen har även stärkt sitt grepp om högskolan. I och med forskningspropositionens strategiska satsningar tar man sig nu rätten att delvis bestämma om vad universitetens ska forska på, läs mer om detta här. (I våras gjordes t.o.m. ett utspel där Tobias Krantz (FP) tog sig rätten att bestämma över vad universiteten ska få undervisa om, läs mer om detta här). Vidare har ansökningshetsen när det gäller forskningsanslag ökat och det har skett en tydlig förskjutning av fokus från grundforskning till tillämpad forskning, läs mer om detta här.

I och med autonomipropositionen har forskare och universitetsledningar hetsats mot varandra, samtidigt som regeringens inflytande över högskolan stärkts. Söndra och härska. Att propositionen dessutom innebär minskad akademisk frihet och mindre inflytande för forskare, doktorander och studenter är bara att beklaga.

Angående Sverigedemokraternas forsknings- och högskolepolitik

Posted in Forskings- och högskolepolitik by Akademisk Frihet on 14 september 2010

Valet närmar sig och förutom de sju riksdagspartierna verkar Sverigedemokraterna ha en god chans att ta sig in i Sveriges riksdag. Tillskillnad från riksdagspartierna vet vi relativt lite om vad Sverigedemokraterna står i forsknings- och högskolepolitiska frågor.

Under Almedalsveckan tidigare i år träffade Akademisk Frihet bloggaren Terra Firma som där pratat med Sverigedemokraterna ang. deras forsknings- och högskolepolitik. Terra Firma beskriver mötet med Sverigedemokraterna i ett blogginlägg så här:

”I ett försök att ta reda på vad de hade för åsikter utanför deras hjärteområde gick jag dit för att ställa lite frågor om deras utbildningspolitik. Den första personen jag pratade med hade ingen bra koll på ämnet men hänvisade mig till en annan person som i sin tur hänvisade mig till en tredje person. Den tredje personen hade inte heller någon större koll på ämnet. I princip den enda åsikt han kunde presentera var att de var för studieavgifter för utomeuropeiska studenter.”

Akademisk Frihet och Terra Firma enades om att gemensamt ställa några fler frågor per e-post ang. partiets forsknings- och högskolepolitik. Efter en dryg månad fick vi följande svar:

Kårobligatoriet har nyligen avskaffats. Var det rätt beslut? Är nivån på bidraget kårerna får från staten rätt?
Ja på första frågan. Det andra vet jag inte.

Regeringen har infört ett system med meritpoäng vid antagning till högre utbildning. Rätt eller fel?
Rätt.

Olika utbildningar får olika mycket pengar per student. Bör det systemet ändras och isåfall åt vilket håll?
Det är bra som det är.

Hur självständiga från staten ska universitet och högskolor vara?
Ungefär som idag.

Bör statliga universitet/högskolor omvandlas till stiftelser och i så fall hur många?
Nej.

Studieavgifter har nyligen införts för ickeeuropeiska studenter. Är det rätt med studieavgifter och i såfall för vilka och hur stora?
Ja, den kostnaden som utbildningen innebär.

Skall huvuddelen av forskningsmedlen gå via statligt reglerade strategiska satsningar, forskningsråd eller fasta anslag direkt till universiteten?
Ej tagit ställning till.

Skall forskning med stamceller från aborterade foster vara tillåtet i Sverige?
Vet ej.

Skall forskning om genmanipulation och stamceller regleras och isf hur?
Ja, reglering av detta är nödvändigt.

Tyvärr är inte svaren så utförliga och resonemangen bakom lyser med sin frånvaro. Det övergripande intrycket är att partiet inte tagit ställning i högskole- och forskningspolitiska frågor alternativt inte tycker att dessa frågor är viktiga. Av tio frågor svarar de ”vet inte” eller ”ingen åsikt” på tre, ”som idag” på två. Men fem av frågorna har de lite mer åsikter om. Vissa av svaren andas också okunskap om högskolans situation idag.

Ett exempel på det senare är svaret att högskolans förhållande till staten bör vara ”ungefär som idag”. I och med den s.k. autonomipropositionen genomgår detta förhållande nu en snabb förändring vilket gör svaret helt intetsägande. Det är således omöjligt att veta vad Sverigedemokraterna anser om den akademiska friheten och det kollegiala ledarskap som präglar universitetsvälden. Det hade varit intressant att veta vad partiet anser om högskoleförordningens vara eller icke vara. Men en röst på Sverigedemokraterna är alltså, av svaren att döma, att köpa grisen i säcken när det gäller den akademiska friheten och frågan om kollegiala beslutsorgan så som fakultetsnämnderna ska regleras genom högskoleförordningen. Dock anser partiet att högskolor inte bör drivas som stiftelser vilket kan betyda att man anser att högskolan ska vara en statlig myndighet, men jag är osäker på att den som skrivit svaren verkligen anser detta eller är helt på det klara med att svaret på frågan implicerar myndighetsalternativet.

Vidare anser partiet att den fördelning av grundutbildningsanslagen som olika utbildningar får sig tilldelat är bra som det är vilket måste tolkas som att man inte prioriterar lärarledd tid, främst då inom samhällsvetenskapliga utbildningar.

När det gäller kontroversiella forskningsfrågor som t.ex. stamcellsforskning blir svaren motsägelsefulla. Å ena sidan tar man inte ställning till den kanske mest kontroversiella frågan, huruvida stamcellsforskning med celler från aborterade foster ska tillåtas, men anser å andra sidan att en reglering behövs när det är ”nödvändigt”. Vad menar man med nödvändigt? Pratar man t.ex. om in vitro eller in vivo forskning?

Mest tråkigt är att Sverigedemokraterna inte ens tagit ställning i frågan om hur forskningsanslagen ska fördelas. Enligt Akademisk Frihet är detta en av de viktigaste forskningspolitiska frågorna. Hur ser man på förhållandet spetsforskning kontra fri grundforskning? Vi får inga svar. I samma fråga hade man också kunnat berätta om hur man ser på forskningsmedelsansökningar. Forskare idag spenderar allt mer tid på att skriva ansökningar på bekostnad av tid för undervisning och forskning. Det är alltså en stor arbetsinsats att söka pengar. Som Kungliga Vetenskapsakademien visade i en rapport från i våras tog det bara att skriva de 3500 ansökningar som kom in till Vetenskapsrådet under 2008 tog sammanlagt 80 arbetsår, granskningstiden oräknad. Läs gärna mitt tidigare inlägg om detta här.

Att partiet vill införa studieavgifter för icke-europeiska studenter kan väl knappast betraktas som en överraskning men det hade varit intressant att veta vad partiet anser om att detta också begränsar svenska studenters valfrihet och om vilka åtgärder man föreslår för att motverka detta. Vill man t.ex. höja grundutbildningsanslagen? Akademisk Frihet har förövrigt tidigare skrivit om varför denna typ av avgifter är en dålig idé, läs inlägget här.

Sammanfattningsvis anser Akademisk Frihet att denna relativt ytliga genomgång av Sverigedemokraternas forsknings- och högskolepolitik lutar åt att partiet inte prioriterar forsknings- och högskolepolitik vilket torde stärka bilden av partiet som ett enfrågeparti.

Terra Firmas analys av Sverigedemokraternas forsknigns- och högskolepolitik kan läsas här.

Nature uppmärksammar konflikten på Karolinska Institutet

Posted in Forskings- och högskolepolitik, Universitetsfrågor by Akademisk Frihet on 10 augusti 2010

Den 27 juli 2010 publicerar 12 ledande forskare vid Karoliska Instituet (KI) en debattartikel på Dagens Nyheters (DN:s) debattsida i vilken man anklagar KI:s rektor Harriet Wallberg-Henriksson för att utgöra ”ett hot mot KI:s internationella position”. Artikelförfattarna menar att under de senaste 6 åren så har Wallberg-Henriksson ökat centralstyrningen och byråkratiserat forskningen vid KI och att det nu är dags att dra i nödbromsen.

Det som fick droppen att rinna över var en omorganisering av verksamheten vid KI. I kölvattnet efter den nu genomröstade autonomipropositionen så beställde KI:s ledning en utredning ledd av förre rektorn vid Lunds universitet Göran Bexell. Bexells utredning (Att styra KI – organisation och kultur) föreslår att KI ska omorganiseras till en ren linjeorganisation vilket kan hota det kollegiala ledarskapet. Makten koncentreras till en internstyrelse ledd av rektor. I debatt artikeln skriver forskarna:

”Ett särskilt avsnitt i utredningen poängterar vikten av att ”alla är med på båten” på ett framtida KI: Den (anställde vid KI) som inte kan ställa sig lojal med sitt universitet bör uppmanas att söka sig bort oavsett hur framgångsrik forskare man är.”

Om jag förstått saken rätt så är Bexells utredning nu ute på remiss och det var i samband med denna remissrunda som debattartikeln i DN publicerades. Just maktkoncentrationen till universitetsstyrelsen och slopandet av kravet på fakultetsnämnder var något som Akademisk Frihet varnade för redan när autonomipropositionen presenterades (se tidigare blogginlägg).

Karolinska Institutet (Foto: Wikipedia)

Artikelförfattarna menar också att avskedandet av prof. Karl Tryggvason från tjänsten som dekan för forskning och den, enligt artikelförfattarna, där på följande ”offentliga uthängningen” av Tryggvason från universitetets sida är klandervärt. (Läs mer om bakgrunden till avskedandet här). Man kan ha olika synpunkter på avskedandet av Trygvason. Akademisk Frihet har tidigare kritiserat det agerade som föregick avskedet men artikelförfattarna har en poäng när de kritiserar hur frågan sköttes av KI.

Idag uppmärksammas konflikten på KI i en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature. I Nature försvarar sig Wallberg-Henriksson med att hela konflikten bygger på ett missförstånd och välkomnar en diskussion om hur KI ska organiseras. Vidare menar Wallberg-Henriksson att den byråkratiska bördan för forskare vid KI visserligen ökat på senare tid men att detta inte är hennes fel utan menar istället att den nu beslutade autonomipropositionen nu ”will free her hand to reduce bureaucracy”. Detta verkar dock inte lugna kriterna och konflikten har nu eskalerat inför KI:s jubileumsbankett. Nature skriver:

”Hostilities have reached such a pitch, however, that some of the institute’s 300 professors are refusing to attend a high-profile Jubilee Banquet with King Carl XVI Gustaf on 27 August.”

Att konflikten på KI nu uppmärksammas internationellt är naturligtvis inte bra. Varken för KI eller för svensk forskning. Inom kreativa yrken som forskning är det generellt sett viktigt att centralstyrningen inte blir alltför stor och att värna det kollegiala ledarskapet och den akademiska friheten. Det går t.ex. inte att i förhand att veta vilka forskare som kommer att stå för ett forskningsgenombrott.

Inom universitetsvärlden är dock den här typen av konflikter inte helt ovanliga. Förra året inträffade t.ex. en liknande konflit på det schweiziska federala institutet för teknologi (som ett av de ledande i Europa). Det är bara att hoppas att konflikten på KI löser sig snarast och utan att alltför många känner sig uthängda eller trampade på tårna.

Källor: Nature & Dagens Nyheter

Det finns inga genvägar Tobias Krantz

Posted in Forskings- och högskolepolitik by Akademisk Frihet on 22 juli 2010

Igår gjorde forsknings- och högskoleminister Tobias Krantz ett utspel på DN-debatt i vilket han föreslog ”ett nationellt elitprogram för yngre forskare”. I artikeln presenterade också regeringens forskningsberedning, som leds av Krantz, en rad andra förslag som ska stärka svensk forskning. En stor del av problembeskrivningen som Krantz gör kan jag hålla med om men förslagen på lösningar tycker jag mest vittnar om att man inte vill ta tag i problemen på allvar utan försöker ta en genväg. Jag får också känslan av att regeringens forskningspolitik ensigt och kortsiktigt satsar på spetsforskning. Ett synsätt som enligt min mening är kontraproduktivt och på sikt minskar möjligheterna till nya forskningsgenombrott.

Tobias Krantz (Foto: Jonas Ekströmer)

I artikeln listar Krantz som sagt flera problem och lanserar sedan en rad förslag på lösningar. Bland annat skriver Krantz att Sverige är dåligt på att omvandla forskningsresultat till innovationer och nya företag. Det är en analys som jag i stort delar. Krantz lösning på problemet är en stärkt samverkan mellan akademi och näringsliv. Ett fluffigt påstående men konkret verkar detta, enligt debattartikeln, innebära fler postdoktorala tjänster på företag och fler adjungerade forskare och en satsning på institutsektorn. Jag tror inte att detta räcker. Det saknas exempelvis stöd till forskare som själva vill starta företag. Nyckeln till att omsätta forskningsresultat till företagande ligger i entreprenörskap och satsningarna måste komma redan under grund- och forskarutbildningen. Rätt till praktik på alla grundutbildningar. Mer arbetslivsanknytning och utbildning i entreprenörskap för doktorander.

När man diskuterar att omvandla forskningsresultat till innovationer så får man inte glömma en mycket viktig princip. All verksamhet vid universiteten ska styras av vetenskapliga principer och inget annat. Kunskap har ett egenvärde oavsett om det är av kommersiellt intresse eller inte. Även kunskap som för tillfället är kommersiellt ointressant kan visa sig vara ett nytt genombrott, även kommersiellt. Den fria grundforskningen är därför så otroligt viktig för spetsforskningen och nya forskningsgenombrott (se tidigare blogginlägg). Många av Nobelprisen går till forskningsgenombrott som härrör från typisk grundforskning, inte minst 2009 års pris. Därför är det mycket oroande att Krantz i artikeln skriver:

”Ett ökat fokus på forskningsresultatens användning i samhället och på kopplingen till utbildning är önskvärt.”

Den akademiska friheten har redan kringskurits av regeringen, både på när det gäller grundutbildningen och forskningen, (se tidigare blogginlägg). Gårdagens utspel är ännu ett hot mot den akademiska friheten då regeringen återigen verkar vilja bestämma över vilka forskningsområden som universiteten ska ägna sig åt. Krantz menar också att svensk forskning tappar i kvalitet, (något som också uppmärksammats i ett tidigare blogginlägg). Krantz skriver i artikeln:

”En jämförelse mellan citeringsgraden i några jämförbara länder utförd av Vetenskapsrådet visar att svensk forskning har ungefär samma bredd som i andra länder men att toppen är mycket smalare.”

Krantz lösning på problemet är ”tydligare kvalitetsdrivande åtgärder för forskningen som baseras på fler kriterier än citeringar bör införas”. Det är inte en dag för sent att tilldelningen av forskningsmedel baseras på fler parametrar än citeringsindex men åter igen försöker Krantz ta en genväg och missar det grundläggande problemet.

Som forskare är man tvingad att söka forskningsmedel. Forskningsmedel till apparatur, materiel, till medarbetarnas löner och, värst av allt, till sin egen lön. Regerings forskningspolitik har ökat ansökningshetsen, dels genom att mer pengar fördelas genom utlysningar och dels genom de stora politiserade strategiska satsningarna. Att allt mer pengar fördelas på detta sätt gör att forskare idag spenderar allt mer tid på att skriva ansökningar på bekostnad av tid för undervisning och forskning. Det är alltså en stor arbetsinsats att söka pengar. Detta gör att man satsar på säkra kort. Forskning som tidigare visat sig ge resultat eller som för tillfället är på modet gynnas. Kreativitet och nytänkande prioriteras inte. Om Sverige ska kunna hävda sig som forskningsnation måste vi ge förutsättningar för en bred bas med unga forskare. Detta gör man inte med en forskningspolitik och ett tilldelningssystem som premierar säkra kort, gamla idéer och kortsiktighet.

Det är överhuvudtaget märkligt att Krantz i artikeln argumenterar för ”ett ökat fokus på forskningsresultatens användning i samhället” (och lägg där till de regeringsstyrda strategiska satsningarna) för att kort därefter sjunga den akademiska frihetens lov:

”I en relativt nyligen publicerad amerikansk studie konstateras att kombinationen av betydande frihet för den enskilde forskaren och ett forskningsklimat som tolererar tidiga misslyckanden och belönar långsiktig framgång vid institutet har skapat en mycket gynnsam miljö för mer banbrytande forskningsresultat.”

Den finns inga genvägar när det gäller banbrytande forskningsresultat. Det går inte att hoppa direkt till slutet. Det är den akademiska friheten som skapar kreativa miljöer och då kan man inte driva en ensidig forskningspolitik som fokuserar på ”forskningsresultatens användning i samhället”.

Regeringskansliet Rosenbad (Foto: Wikipedia)

Vidare skriver Krantz om att det behövs kvalitetssatsningar i den högre utbildningen. Lovvärt på alla sätt och vis men mot bakgrund av att finansminister Ander Borg verkar sätta stopp för detta så framstår det mest som tomma ord, se tidigare blogginlägg. Artikelns huvudtema är dock elitprogrammet för yngre forskare. Med yngre forskare menas disputerade forskare som varit på en minst en postdoktoral tjänst. Programmet beskrivs i artikeln:

”Forskningsberedningen presenterar i dag är att ett nationellt elitprogram för yngre forskare inrättas där dessa under ett antal år får god finansiering och stor frihet att utveckla sin forskning.”

Det är så tragiskt att det är detta som ska karakterisera ett elitprogram. Utan att ha läst detaljerna så låter det i mina öron ”bara” som en bra forskningsmiljö. Det är något som alla forskare borde få ta del av. Har man klarat av en eller flera postdoktorala tjänster utomlands och får anställning vid ett universitet så är man en kvalificerad forskare och då bör man få bra förutsättningar. En förutsägbar finansiering som inte leder till att man badar i pengar under några år för att sedan tvingas säga upp personal vid en misslyckad forskningsansökning. Akademisk frihet. En trygg arbetsmiljö. Grundläggande förutsättningar för god forskning reduceras i och med utspelet till ett elitprogram.

Att vi inte kan behålla lovande unga forskare eller locka hit framstående forskare är inte konstigt. En utländsk toppforskare som rekryteras som professor till ett svenskt universitet måste redan nästa dag söka forskningsmedel, också till sin egen lön. Det är inte förvånande att vi inte kan rekrytera utländska toppforskare när vi inte ens kan behålla våra egna unga forskare. Mitt tips till Tobias Krantz är att släppa elitsatsningen och koncentrera sig på det verkliga problemet. Att vi inte kommer att kunna rekrytera eller behålla duktiga forskare så länge vi inte ens kan erbjuda fullfinansierade tjänster och goda forskningsmiljöer för alla. Det går inte att i förväg peka ut vem som kommer att stå för ett genombrott eller inom vilka forskningsområden nästa genombrott kommer att ske. Det finns inga genvägar Tobias Krantz.

Även bloggaren Astrosmurfen skriver insiktsfullt om saken.

Kvalitetssatsningar i den högre utbildningen efter valet?

Posted in Forskings- och högskolepolitik by Akademisk Frihet on 12 juli 2010

Tidigare i våras antog riksdagen den av högskolesektorn hård kritiserade s.k. kvalitetspropositionen och ett nytt kvalitetsutvärderingssystem ska nu införas i den högre utbildningen. Det är både processen och innehållet i propositionen som varit föremål för kritik. Studentorganisationer, fackliga företrädare för universitetslärare och till och med regeringens egen expertmyndighet, Högskoleverket (HSV), kritiserade propositionen. Universitetskansler Anders Flodström kallade regeringens proposition för ”amatörmässig” och HSV har beskrivit arbetet som ”otydligt och oförankrat”. Konflikten mellan HSV och utbildningsdepartementet kulminerade med att Flodstöm avgick som universitetskansler.

Under ledning av Ulf Wickbom diskuterar Tobias Krantz (FP), Mikael Damberg (S) och SULF:s ordförande Anna Götlind framtidens forsknings- och högskolepolitik under almedalsveckan.

Trots att det nya kvalitetsutvärderingssystemet kritiserats så är det ändå positivt att regeringen uppmärksammar kvalitetsarbetet i den högre utbildningen. Forsknings- och högskoleminister Tobias Krantz (FP) har vid flera tillfällen understrukit vikten av kvalitetssatsningar och förhoppningen har varit att kvalitetspropositionen också skulle ha kompletterats med ökade resurser för kvalitetsarbetet, exempelvis genom en satsning på ökad lärarledd tid. Men nu verkar det som att finansminister Anders Borg (M) sätter stopp för dessa satsningar.

Under en debatt mellan Tobias Krantz (FP) och Mikael Damberg (S) som arrangerades av Sveriges universitetslärarförbund (SULF) under almedalsveckan lovade Krantz återigen pengar till kvalitetssatsningar. Detta hade varit glädjande om det inte var så att under ett annat seminarium dagen innan så avvisade finansminister Anders Borg (M) alla sådana satsningar, se klippet här nedanför. Enligt Borg så är svenska universitet redan de bästa i Europa och om det ska satsas på utbildning så ska det vara på grundskolan och eventuellt på gymnasiet. I debatten konstaterar Borg att:

”Vi bör inte i första hand prioritera kvalitetssatsningar på högre grundutbildning.”

Det är i och för sig roligt att Borg har en stor tilltro till svenska universitet men jag tror att Borg förväxlar forskning och akademisk grundutbildning. Flera svenska forskargrupper är världsledande inom sina områden men att vi har en världsledande akademisk grundutbildning kan verkligen diskuteras. Vidare är Borg inställning inte bra då uteblivna satsningar på grundutbildningen på sikt riskerar att äventyra kvaliteten även på svensk forskning. Många studenter, framför allt inom samhällsvetenskap och humaniora, har skrämmande få lärarledda undervisningstimmar. Det är inte bra. Varken för kvaliteten på utbildningarna eller för den framtida svenska forskningen.

Alliansen är alltså splitrad i frågan om kvalitetssatsningar och man kan befara att det blir Borgs linje som vinner även om det återstår att se. Det är bara att hoppas att Folkpartiet får igenom kvalitetssatsningarna trots allt vid en borgerlig valseger.

Hur ser då oppositionens syn på kvalitetssatsningar ut? De rödgröna är i just den här frågan enliga. De rödgröna partierna har i sin vårbudget enats om kvalitetssatsningar i den högre utbildningen genom en satsning på 200 miljoner kronor i höjt anslag 2011 och 400 miljoner kronor 2012 för fler lärarledda timmar i högskolan. Det är en välkommen satsning. Framför allt de höjda grundutbildningsanslagen är viktitiga, inte minst eftersom i vissa fall så har grundutbildning och forskning ibland tvingats konkurrera om resurser. Låt oss hoppas att Moderaterna och Borg tar efter.

I samband med SULF:s debatt presenterade också SULF ett mycket läsvärt program för framtidens forsknings- och högskolepolitik som kan läsas här.

Kvalitetssatsningar i den högre utbildningen är viktigt för framtiden och en förutsättning om Sverige ska kunna hävda sig som kunskaps- och forskningsnation internationellt. Det är bara att hoppas att Tobias Krantz (FP) lyckas övertyga Anders Borg (M) om vikten av kvalitet i den högre utbildningen om de borgerliga vinner valet.

Källor: Sveriges universitetslärarförbund, Klas-Herman Lundgren & rodgron.se

CSN ändrar sig inte, pengarna ska tillbaka

Posted in Forskings- och högskolepolitik, Universitetsfrågor by Akademisk Frihet on 17 juni 2010

Jag har tidigare vid två tillfällen skrivit om CSN:s märkliga byråkrati som tvingar heltidsstuderande studenter som sköter sig och tar sina poäng att betala tillbaka tusentals kronor till myndigheten. Först var det studenter i Linköping som råkande illa ut och för någon vecka sedan uppmärksammades det att även studenter på KTH fått samma återbetalningskrav från CSN. Läs mer om bakgrunden i mina tidigare blogginlägg här och här. För inte så längesedan gav Överklagandenämnden studenterna i Linköping rätt mot CSN i de fall där studenterna sökt studiemedel för helår. (Se tidigare blogginägg).

Sedan kritikstormen mot CSN:s utskickade kravbrev, i vilka studenter till och med hotats med polisiära åtgärder, ökat i styrka så har CSN bjudit in de berörda lärosätena (företrädelsevis tekniska högskolor) till ett möte som hölls tidigare idag på utbildningsdepartementet för att hitta en lösning på problemet. Nu står det dock klart att CSN inte tänker backa från kravet om återbetalning på studielån, trots att Överklagandenämnden gett studenterna i Linköping rätt mot myndigheten. När det gäller studenterna vid KTH finns ännu inte något sådant beslut men de berörda studenterna har sina lärosätens fulla stöd. På många högskolor hjälper dessutom högskolornas jurister till med överklagandena.

KTH:s rektor Peter Gudmundson var fortsatt bekymrad efter mötet med CSN och konstaterar enligt TT att:

”Tyvärr, det ser inte så ljust ut för dem som drabbats. Vi måste hitta en annan lösning för dem. Vi ska göra allt vad vi kan för att hjälpa de drabbade ekonomiskt. Vi får vara lite kreativa.”

(Illustration: Wikipedia)

Högskoleminister Tobias Krantz (FP) har tidigare uttalat att ”studenter ska inte hamna i kläm för att statliga myndigheter inte kan samarbeta” och kallade i samband med detta också till dagens möte på utbildningsdepartementet. Det var en bra ambition men resultatet av dagens möte visar att det i praktiken bara var tomma ord. Saken blir ju inte bättre av att förra månaden så lät Karin Pilsäter (FP), statssekreterare på utbildningsdepartementet, hälsa till landets studenter i Svenska Dagbladet:

”Det har skett en felaktig utbetalning och den måste man betala tillbaka.

CSN besked idag är extra oroande med tanke på regeringens förslag till förändringar i studiestödsystemet som röstades igenom av riksdagen 26 maj i år. Ändringar som bland annat ger CSN rätt att minska eller hålla inne med utbetalningar redan vid misstanke, innan besluts i ärendet har tagits.

Det är minst sagt upprörande att studenternas rättssäkerhet inte är bättre än så här. Skötsamma heltidsstudenter som tar sina poäng och följer studieplanen till punkt och prickar blir orättfärdigt hotade med polisiära åtgärder och tvingas att betala tillbaka pengar och nu får även CSN rätten att hålla inne studenternas inkomster vid blotta misstanken om fusk.

CSN själva har kanske inte oväntat ett helt annat synsätt och hävdar i ett pressmeddelande idag att beslutet värnar studenters rättssäkerhet:

”Vi tycker att det är olyckligt när flitiga studerande drabbas. […] Däremot drar vi inte tillbaka några av de återkrav som vi redan beslutat. Då tullar vi på rättssäkerheten för samtliga studerande.”

Även Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar om dagerns möte på utbildningsdepartementet.

För er som vill överklaga CSN:s beslut så finns mer information om hur man gör här.

Källor: Svenska Dagbladet & Dagens Nyheter

Med anledning av Anders Flodströms avgång

Posted in Forskings- och högskolepolitik by Akademisk Frihet on 10 juni 2010

Tidigare utlovades det ett blogginlägg om konflikten mellan Högskoleverket (HSV) och utbildningsdepartementet. Det blev inget sådant inlägg igår och nu känns det lite som gårdagens nyheter. För den som ändå är intresserad så finns det andra som har skrivit mycket bra om saken.

Sveriges Förenade Studentkårers (SFS) ordförande Klas-Herman Lundgren skriver bra om saken på sin blogg och det samma gäller Saco Studentråds ordförande Lisa Gemmel. Landets största studentkår, Uppsala studentkår, tackar i ett pressmeddelande Flodström för ett bra jobb.

Anders Flodström (Foto: Högskoleverket)

Från fackligt håll beklagas också Flodströms avgång. Sveriges universtietslärareförbund (SULF) beklagar avgången och skriver i ett pressmeddelande:

”Tyvärr kvarstår klyftan mellan sektor och departement och vi ser med oro fram emot vad som nu kommer att ske när det nya kvalitetssystemet ska implementeras.”

Även TCO:s utredare German Bender skriver bra om saken och han har även tidigare skrivit mycket bra om konflikten mellan HSV och departementet med anledning av regeringens s.k. kvalitetsproposition.

Frågan har även kommenterats politiskt. I ett pressmeddelande skriver Lage Rahm (MP):

”Tobias Krantz (FP) borde ha avgått i stället för Anders Flodström, när regeringen inte säkrar högskolornas kvalitet eller lyssnar på vad studenterna säger om de högre utbildningarna.”

Även Socialdemokraterna är inne på liknande tankegångar. Sammanfattningsvis så visar kommentarerna efter Flodströms avgång att han kommer att vara saknad i högskolevärlden, både av studenter och universitetsanställda.

Universitetskansler Flodström ger sin syn på utbildningskvalitet

Posted in Forskings- och högskolepolitik by Akademisk Frihet on 08 juni 2010

Idag har universitetskansler Anders Flodström meddelat att han kommer avgå 1 juli. Orsaken till detta är bristande förtroende mellan Flodström och departementet. Detta är egentligen värt ett längre blogginlägg angående konflikten mellan Högskoleverket (HSV) och utbildningsdepartementet, framför allt med fokus på regeringens s.k. kvalitetsproposition, men det får bli morgondagens inlägg.

I dagens inlägg får istället Flodström själv komma till tals och ge sin syn på den viktiga frågan: vad är utbildningskvalitet, eller som frågan egentligen löd i seminariet: vad är poängen med högskolepoängen? Klippet här nedanför är taget från ett seminarium om hur vi får bättre kvalitet i den högre utbildningen. Seminariet arrangerades 11 februari av Sacoförbundet Jusek och deltagare är Tobias Krantz, högskole- och forskningsminister (FP), Mikael Damberg, ledamot i utbildningsutskottet (S), Anders Flodström, universitetskansler och Louise Adelborg, vd Jusek.

Läs HSV:s pressmeddelande om Flodströms avgång här.