Rektor Jörgen Tholin och Högskolan Gotland breakar på Youtube

Mig veterligen är Högskolan Gotland först ut i landet med att släppa sina nyhetsbrev på Youtube. Se klippet längre ner i detta inlägg. Hela högskolans Youtube-kanal hittas här. Det är ett roligt initiativ som förtjänar lite uppmärksamhet i dagens blogginlägg. Frågan man kan ställa sig är dock huruvida det är värt tid och resurser att låta rektor intervjua sina medarbetare och berätta om högskolans verksamhet. Slående när man ser nyhetsbreven från Högskolan Gotland är att de främst fyller en PR-mässig funktion. Mindre högskolor brukar vara mer engagerade i att hitta nya uttrycksformer än de äldre stora universiteten.

Ett nyhetsbrev på Youtube är visserligen roligt men skriftliga nyhetsbrev från rektor räcker gott och väl. Ett liknande initiativ som är riktigt bra är Stockholms universitets rektor Kåre Bremers blogg http://rektorsblogg.su.se. Den är mycket läsvärd och rekommenderas varmt.

Forskningsanslagshetsen uppmärksammas igen

Idag skriver Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet, på Svenska Dagbladets debattsida om forskningsanslagshetsen. Läs artikeln här. Det är svårt att inte hålla med Lagercrantz när han skriver:

”Trots tilldelningen av stora anslag råder det ett betydande missnöje i forskarsamhället. En orsak är att fakultetsmedlen kraftigt reducerats. Det finns inte tillräckligt med lönemedel för universitetslärare och särskilt inte till nydisputerade forskare, som inte håller på med spjutspetsforskning rörande stamceller eller genanalyser.”

Regeringens ensidiga fokus på strategiska satsningar har gått ut över den fria grundforskningen på ett oroväckande sätt. Då hjälper inte det faktum att de totala anslagen ökat. Att allt fler ansökningar måste skrivas när fakultetsmedlen reduceras går ut över tid för undervisning och forskning. Kungl. Vetenskapsakademien visade i en rapport från förra våren att bara att skriva de 3 500 ansökningar som kom in till Vetenskapsrådet under 2008 tog sammanlagt 80 arbetsår, granskningstiden oräknad.

I den nya regeringen är det utbildningsminister Jan Björklund som har ansvar för forskningsfrågorna. (Foto: Folkpartiet)

Det finns också ett inneboende problem med den här typen av utlysningar. För att bedöma vad som är bra forskning premieras det att ha många publikationer, att ha många samsökande och tidigare lyckade ansökningar och därmed gruppens storlek. Detta leder till att äldre forskare automatiskt gynnas, att man måste ha ett stort kontaktnät vilket ofta missgynnar unga kvinnliga forskare. Eftersom det är en stor arbetsinsats att söka pengar. Detta gör att man satsar på säkra kort. Forskning som tidigare visat sig ge resultat eller som för tillfället är på modet gynnas. Kreativitet och nytänkande prioriteras inte. Bättre då att öka fakultetsmedlen som universitet och högskolor själva kan fördela. Framför allt så skulle det behövas en långsiktig och trygg finansiering av s.k. vetenskaplig infrastruktur.

Akademisk Frihet menar inte att utlysningar av forskningsmedel helt ska tas bort men dagens ensidiga fokus på stora utlysningar är en kontraproduktiv politik då den urholkar kvaliteten på svensk forskning. Det räcker med att titta på de senaste årens svenska kliniska forskning för att se trenden. Ökningen av forskningsmedel har inte varit speciellt stor men trots det har antalet publikationer ökat drastiskt. Samtidigt har andelen svenska publikationer i de bästa vetenskapliga tidskrifterna minskat. Dessutom har antalet författare per publikation ökat. Alltså, publikationerna blir sämre. Dessutom finns det en grogrund för vänskapskorruption när antalet författare ökar eftersom det är så viktigt när man söker pengar. Det sägs att det finns forskare som har överenskommelser av typen ”om jag får stå som författare på din publikation så får du stå på min”.

Det är också roligt att se att Lagercrantz tar upp effekterna av autonomipropositionen och att regeringen gradvis minskar den akademiska friheten. Akademisk Frihet kan inte annat än att hålla med Lagercrantz när han skriver:

”Den akademiska friheten hotas också av att universiteten inte längre styrs av fakulteterna utan av en linjeorganisation med rektor i spetsen, som storföretagen. Forskningsaktiva och kritiska professorer vill inte längre bli prefekter eller dekaner, utan det överlåts åt coachade chefsbroilers med politiskt korrekta åsikter, i vissa fall utan att ens ha uppnått docentkompetens. Förre rektorn vid Lunds universitet Göran Bexell har i en promemoria uttryckt att illojala universitetslärare ej bör få fortsatt anställning. Har han inte förstått att det kritiska akademiska klimatet är universitetens livsluft, även om den är illojal?”

Läs gärna tidigare blogginlägg där Akademisk Frihet kritiskt granskar autonomipropositionens effekter samt kommenterar avskaffandet av kravet på fakultetsnämnder.

Hugo Lagercrantz får avsluta detta inlägg men det kunde lika gärna varit Akademisk Frihets ord.

”Strategiska satsningar på vissa forskningsområden som just nu är på modet är enligt min mening helt fel. Nya banbrytande resultat föds sällan från den etablerade spjutspetsforskningen. I stället måste man återigen se till att det finns en stark bas med oberoende professorer, som också har tid att ägna sig åt akademisk verksamhet såsom att föreläsa, leda seminarier, handleda doktorander och framförallt ägna sig åt kritisk verksamhet. Och viktigaste av allt är att unga forskare också får bra tjänster och forskningsanslag och att dessa inte bara går till strategiska nätverk i ämnen som är ”hype” for dagen.”

Söndra och härska – en resa i autonomipropositionens fotspår

Det råder en spänd och polariserad stämning inom högskolevärlden. På flera olika lärosäten runt om i Sverige pågår mer eller mindre uppslitande konflikter mellan forskare och universitetsledningar. Orsaken är tillstor del regeringes forskningspolitik och den s.k. autonomipropositionen. För att förstå den omfattande förändring som högskolevärlden nu genomgår tar vi oss tillbaka i tiden till våren 2010.

Klockan är 11.00 den 23 mars 2010 när dåvarande högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) kliver fram till mikrofonen för att presentera den s.k. autonomipropositionen, ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor” (2009/10:149). Senare på våren antar även riksdagen propositionen och en av de större förändringarna av den svenska högskolan är ett faktum.

Autonomipropositionen förgicks av Daniel Tarschys utredning ”Självständiga lärosäten” (SOU2008:104) som ligger till grund för propositionen. Tarschys utredning var inte så detaljerad och det var många som såg möjligheter men också risker med Tarschys förslag. Men redan då, innan propositionen var framtagen, var det tydligt att den skulle innebära en maktkoncentration till universitetsledningarna och en stor förändring av situation för universitetsanställda lärare och forskare samt för studenter och doktorander.

Devisen över universitetsaulan i Uppsala. Kanske har utbildningsdepartementet låtit sig inspireras lite väl mycket av den. (Foto: Uppsala universitet)

När Tarschys utredningen presenterats inbjöds högskolor, universitet och andra relevanta remissinstanser att inkomma med remissvar till utbildningsdepartementet. Jag satt i Uppsala universitets styrelse, det s.k. konsistoriet, när universitetet skulle besluta om sitt remissvar på utredningen. Införs konsistoriets beslut hade förslaget varit ute på internremiss hos de olika fakulteterna och redan då kunde man ana vad som komma skulle. Universitetsledningen var betydligt mer positiv till utredningen än vad fakulteterna var.

När väl propositionen presenterades gjordes det med motiveringen att den akademiska friheten skulle öka men tyvärr missade regeringen målet. Redan samma dag som propositionen presenterades varnade Akademisk Frihet för att propositionen skulle kunna leda till konflikter då förslagen leder till minskad frihet och försämrad rättsäkerhet för studenter, doktorander och unga forskare. Vad är det då som är så kontroversiellt i propositionen? I princip alla problem som Akademisk Frihet ser bottnar i att högskoleförordningen nu är avskaffad utan att de negativa konsekvenserna av detta motverkas på annat sätt. Vad är då konsekvenserna för olika grupper inom universitetsvälden? Vems frihet är det egentligen som ökar i och med propositionen? Vad blev effekten av propositionen?

För universitetsanställda forskare är den allvarligaste konsekvensen att det kollegiala ledarskapet hotas. I och med högskoleförordningens avskaffande försvann också kravet på fakultetsnämnder, vilka är en grundbult för det kollegiala ledarskapet samt för akademisk frihet, läs gärna tidigare blogginlägg om detta. Fakultetsnämnderna är den instans vid ett universitet eller högskola som garanterar kvalitet inom undervisning och forskning och deras arbete baseras på vetenskapliga principer. Ledamöterna är valda av sina kollegor och inte utsedda av rektor eller universitetsstyrelsen vilket inte bara ger vetenskaplig kompetens och vetenskaplig mångfald utan också stor integritet gentemot universitetsledningen. Fakultetsnämnderna är så nära man kan komma demokrati på ett universitet. Man talar t.ex. ibland om den akademiska republiken. Avskaffandet av kravet på fakultetsnämnder leder till en maktkoncentrering och ökar därmed också risken för vänskapskorruption och nepotism. Det ska dock sägas att de universitet som så önskar kan behålla fakultetsnämnderna, och i våras deklarerade t.ex. Uppsala universitet att man avsåg att ha kvar dem, vi återkommer snart till vad det i praktiken betydde.

För unga nydisputerade forskare är den allvarligaste konsekvensen slopandet regleringarna för universitetslärare. Exempelvis så har regeringen tagit bort forskarassistenttjänsterna och helt avskaffat finansieringen av forskartjänster via Vetenskapsrådet (VR). Regeringen har heller inte infört några övergångsregler eller andra system för att främja unga nydisputerade forskare utan håller för tillfället på att utreda saken. Ett förödande slag mot unga svenska forskare. Dagens problem är att en tydlig och förutsebar karriärväg saknas. Det blir inte bättre av att man försvårar den nationella mobiliteten genom avskaffandet av nationella regler för forskaranställningar, vilket framför allt drabbar unga forskare. Att avskaffa de nationella rekryterings- och befordringsprocesserna ökar också risken för vänskapskorruption och garanterar inte att de mest kvalificerade anställs på ett öppet och rättssäkert sätt.

I den nya regeringen är det utbildningsminister Jan Björklund som har ansvar för forskningsfrågorna. (Foto: Folkpartiet)

Doktoranderna drabbas inte bara av de nackdelar som forskare och unga forskare drabbas av utan även av en annan konsekvens av slopandet av kravet på fakultetsnämnder. Om nämnderna avskaffas blir det oklart vilken instans som har myndighetsansvar för doktoranderna vilket minskar doktorandernas rättssäkerhet. Mardrömsscenariot är att doktorander som kommer i kläm hamnar mellan stolarna.

Studenterna drabbas inte bara av försvagat studentinflytande då fakultetsnämndernas inflytande minskar eller försvinner helt. I och med högskoleförordningens avskaffande försvann också kurs- och utbildningsplanerna. En högkvalitativ och rättssäker grundutbildning bör tryggas genom högskoleförordningen. Just kvalitetsfrågorna hör dessutom ihop med den hårt kritiserade propositionen ”Fokus på kunskap – kvalitet i den högre utbildningen” som ledde till att universitetskanslern Anders Flodström avgick i protest och nu har utbildningsdepartementet tvingats göra om förslaget.

Den enda egentliga vinnaren är universitetsledningarna vars makt ökar på bekostnad av forskarnas frihet och det kollegiala ledarskapet. Vi kan titta på exemplet Uppsala universitet för att de hur detta går till i praktiken. När autonomipropositionen presenterats i våras deklarerade universitetet att fakultetsnämnderna skulle vara kvar men det visade sig att det inte riktigt betydde att de skulle ha samma funktion. I och med avskaffandet av högskoleförordningen så kommer många lärosäten vara tvingade att omorganisera och det är här grogrunden till konflikterna ligger. Under sommaren och tidig höst har omorganisationsförslag presenterats på olika lärosäten och kritikerna menar att dessa förslag leder till en ökad maktkoncentration och minskad frihet för forskarna. Vid Uppsala universitet presenterades ett förslag, baserad på propositionens riktlinjer, där det kollegiala styrelseskicket fick träda tillbaka för den linjeorganisation som istället förordades. Fakultetsnämnderna blir visserligen kvar men kommer att underordnas områdesnämnderna, vilket framförallt drabbar HumSam-området. Inför det senaste universitetsstyrelsemötet hade fakulteterna inkommit med remissvar på omorganisationsförlaget och i mycket kritiska ordalag riktade man förintande kritik mot förslaget, läs mer om vad de olika fakulteterna tyckte här. I en debattartikel i Upsala Nya Tidning (UNT) skriver Ylva Hasselberg, Sharon Rider
 och 
Alexandra Waluszewski:

”Det är obegripligt att ett förslag som reducerar hjärtat i det kollegiala inflytandet, fakulteterna, till något som respektive vetenskapsområdets områdesnämnd ”ges möjlighet att delegera visst ansvar till” förs fram som huvudlinjen. Att en kollegialt vald rektor går i bräschen för ett förslag (från en oenig utredningsgrupp) som reducerar fakultetsnämnderna till något som snällt skall sitta och vänta på att en vänligt sinnad områdesnämnd delegerar frågor uppifrån, det ger inget större hopp om framtiden.”

En ännu bittrare konflikt om ett omorganisationsförslag i kölvattnet efter autonomipropositionen rasar på Karolinska Institutet (KI). (Men det ska påpekats att det finns fler komponenter i den invecklade konfliken på KI än omorganisationsförslaget). Konflikten har till och med uppmärksammats internationellt med bl.a. en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature. I en debattartikel från i somras på Dagens Nyheters debattsida anklagas KI:s ledning bl.a. för att:

”För att ytterligare centralisera makten har KI-ledningen inför en kommande omorga­nisation beställt en utredning ledd av förre rektorn vid Lunds universitet Göran Bexell. Utredningen Att styra KI – organisation och kultur (091008) föreslår i korta drag att KI antar formen av en ren linjeorganisation. Makten koncentreras till en internstyrelse ledd av rektor.”

Även om universitetsledningarna får mer makt i och med propositionen så är det inte dom som är de största vinnarna vid landets lärosäten. Det är istället universitetsadministrationen och de högre tjänstemännen där. Universitetens centralförvaltningar har blivit mäktigare genom att de föredragandes makt stärkts enormt. Risken finns att enskilda tjänstemän kan få ett mycket större inflytande än de disputerade forskarna. I omorganisationsförslaget vid Uppsala universitet föreslås t.ex. att flera uppgifter som nu ligger i den akademiska delen av universitet hos rektor ska överföras till universitetsförvaltningen och universitetsdirektören.

Regeringskansliet Rosenbad stärker sin makt över svensk forskning. (Foto: Wikipedia)

Autonomipropositionens omfattande förändringar av högskolan måste också ses i ett större sammanhang. Regeringen har även stärkt sitt grepp om högskolan. I och med forskningspropositionens strategiska satsningar tar man sig nu rätten att delvis bestämma om vad universitetens ska forska på, läs mer om detta här. (I våras gjordes t.o.m. ett utspel där Tobias Krantz (FP) tog sig rätten att bestämma över vad universiteten ska få undervisa om, läs mer om detta här). Vidare har ansökningshetsen när det gäller forskningsanslag ökat och det har skett en tydlig förskjutning av fokus från grundforskning till tillämpad forskning, läs mer om detta här.

I och med autonomipropositionen har forskare och universitetsledningar hetsats mot varandra, samtidigt som regeringens inflytande över högskolan stärkts. Söndra och härska. Att propositionen dessutom innebär minskad akademisk frihet och mindre inflytande för forskare, doktorander och studenter är bara att beklaga.

En sorglig historia om hur pressen att lyckas leder till forskningsfusk

Det är juli 2010 när domaren Elizabeth Pollard Hines vid rätten i Washtenaw County tar upp rättsmål nr. 10-0596 för behandling. Det behövdes tillslut en dold kamera för att avslöja att postdoktorn Vipul Bhrigu vid University of Michigan under flera månader systematiskt saboterat doktoranden Heather Ames forskning genom att i smyg förstöra hennes experiment och förgifta hennes cellkulturer. Dagens blogginlägg handlar om en av forskningens baksidor och om hur pressen att lyckas i vissa fall leder forskningsfusk och i förlängningen till en avakademisering av forskningen.

Vipul Bhrigu innehade tills för några månader sedan en postdoktoral tjänst vid Comprehensive Cancer Center, University of Michigan. Vid samma laboratorium arbetade också läkaren och doktoranden Heather Ames. Historien tar sin början 12 december 2009 när Ames kör en Western Blot Assay för att säkerställa att det protein (epidermal growth factor receptor) Ames är intresserad av finns i en uppsättning prover, ett rent rutinmoment. Men när Ames tittar på resultatet så är det något som inte stämmer. Fyra av sex prover ser ut att vara i fel ordning och det band som ska indikera proteinet i fråga framträder för ett helt annat prov än det förväntade. Fem dagar senare upprepas det märkliga resultatet utan synbar förklaring. Även om Ames inte utesluter att det kan röra sig om ett tekniskt fel så börjar hon för säkerhetsskull märka sina cellkultursflaskor i botten istället för på locken som lätt kan bytas ut.

Efter en tid börjar Ames få problem med själva Western Blot Assay:n. Ett helt nytt band framträder för vissa prov vilket indikerar att ett nytt protein märkts in vilket i sin tur betyder att någon tillsatt en extra infärgande antikropp. Det märkliga resultatet upprepas. Ames börjar på allvar misstänka att någon avsiktligt försöker sabotera hennes forskning men hon saknar både bevis och misstänkt förövare. Men varför skulle någon göra det? En nära vän till Ames föreslår diskret att hon börjar bli paranoid.

En av gelerna från de saboterade experimenten. (Foto: B. Pugliano/Nature)

Comprehensive Cancer Center är ett relativt litet laboratorium och förutom Ames och en exjobbare arbetade endast laboratorieteknikern Katherine Oravecz-Wilson och postdoktorn Bhrigu där. Bhrigu kom till Comprehensive Cancer Center 2003 och hans handledare berättare senare att Bhrigu var en helt normal ung forskare. Inte briljant men heller inte oduglig eller inkompetent. Även Ames hade inte någon anledning att misstänka Bhrigu som alltid var trevlig och social.

Söndagen 28 februari 2010 håller Ames på att byta medium på sina cellkulturer och märker att något är fel. Cellerna som borde växa fast på botten av cellodlingsflaskan rinner nu bara av, som om de blivit förgiftade med något kaustiksodaliknande. Misstänksamt tittar hon närmare på själva cellmediumflaskan och ser att den mörkröda vätskan ser konstig ut. Skiktad eller som när man blandar två lösningar med mycket olika pH-värde. Hon tar av locket och en stark likt av alkohol slår emot henne. Säker på att hon själv inte blandat alkohol i cellmediet skriver hon ett e-postmeddelande till sin handledare Theo Ross:

”I just found pretty convincing evidence that somebody is trying to sabotage my experiments”

Ross konsulterar ett flertal personer, varav många försöker övertyga honom om att Ames kört fast i sitt projekt och själv saboterat sin forskning för att ha något att skylla på. Ames står dock på sig och efter ytterligare några incidenter kontaktar Ross universitets ”office of regulatory affairs” vilka 9 mars 2010 beslutar att utreda saken. Ändå tvingas Ames genomgå två lögndetektortest (vars effektivitet generellt sett kan ifrågasättas) innan man tog hennes oro på allvar.

Vid fyratiden på morgonen söndagen 18 april installerades två övervakningskameror i laboratoriet. Samma dag arbetade Ames till femtiden på eftermiddagen och när hon kom tillbaka på måndagen vid tiotiden på förmiddagen hade mediet blivit förorenat igen. När utredarna tittade på filmen kunde de konstatera att Bhrigu kom till laboratoriet på måndag förmiddag vid niotiden, plockade ut sitt cellmedium ur kylen för att sedan återvända till kylen med en sprayflaska med etanol (vilka används för att sterilisera labbänkar). Under en knapp minut sprayar sedan Bhrigu alla saker i kylen med etanol. Efter att ha sett filmen under ett förhör på den lokala polisstationen erkänner Bhrigu allt. I polisförhören säger en mycket ångerfull Bhrigu:

”It was a complete lack of moral judgement on my part”

Samtidigt menar att Bhrigu att han varit under hård intern press för att lyckas med sin forskning, kanske för att institutionen ska kunna söka mer forskningsanslag. Fallet Bhrigu är tragiskt på så många sätt. En ung doktorand får sin forskning systematiskt förstörd, blir inte trodd och t.o.m. betraktad som paranoid av sina nära vänner. (Jag kan inte låta bli att fundera på om universitet hade taget Ames på större allvar och struntat i de två lögndetektortesten om det istället hade rört sig om en medelålders man). En postdoktor förstör sitt liv som forskare. Varför?

Historien är tragisk men inte unik. Forskningssabotage är ovanligt men inträffar. I fallet Bhrigu menar Bhrigu själv i polisutredningen att han kände sig hårt pressad att lyckas, tillslut så till den milda grad att han började sabotera Ames forskning för att flytta pressen från sig själv till någon annan. Huruvida detta är sant eller inte vet jag inte men jag finner inte förklaringen otrolig. Långt ifrån alla fall av forskningsfusk är så här dramatiska. Ofta rör det sig om etiska tveksamheter när det gäller hantering av resultat eller publiceringar, exempelvis vem som står som medförfattare till en studie.

Tidigare i år har flera vetenskapliga tidskrifter vidtagit åtgärder för att stävja det ökade fusket med digitalt förbättrade bilden i studier, läs gärna mitt tidigare blogginlägg om detta. Vetenskapsrådet här i Sverige kom nyligen ut med nya striktare regler gällande forskningsfusk. Den pågående konflikten på Karolinska Institutet, oavsett vad man anser om den, har inslag som rör etiska frågor när det gäller hur man tillförskaffar sig forskningsanslag. Det finns tecken på att problemet förvärrats även om det fortfarande är väldigt ovanligt.

Det finns en trend i hela västvärlden som gör att allt mer forskningsanslag fördelas genom stora utlysningar som forskarna söker. Akademisk Frihet menar inte att alla forskningsanslag ska fördelas i form av fakultetsmedel. Utlysningar där forskare konkurrerar om forskningsanslag fyller en viktig funktion men en alltför ensidig fokusering på detta riskerar att skada forskningen, framförallt den nyfikenhetsstyrda grundforskningen. Det blir allt viktigare att ”lyckas”. Att pröva sig fram, testa nya idéer och tillåta misslyckanden blir svårare och svårare. Detta riskerar inte bara att leda till att forskningsfusk ökar. I takt med att forskare spenderar allt mer tid på att skriva ansökningar på bekostnad av tid för undervisning och forskning blir det också en stor arbetsinsats att söka pengar. Detta gör att man satsar på säkra kort. Forskning som tidigare visat sig ge resultat eller som för tillfället är hett gynnas. Kreativitet och nytänkande prioriteras inte. I förlängningen leder det till att det akademiska samtalet förskjuts från nyfikenhet och kritiskt tänkande mot ett mer resultatinriktat fokus där forskning som kan generera pengar premieras.

Avslutningsvis så konstaterar Akademisk Frihet att Bhrigu dömdes till böter, dels US$8,800 för förstört material och sedan US$600 för rättegångskostnaderna samt 40 timmars samhällsservice. Ames fick hjälp med en extra laboratorietekniker för att kunna ta igen förlorad tid under sitt doktorandprojekt.

Källa: Nature 467, 516-518 (2010) doi:10.1038/467516a

Pogo Pedagog presenterar Dr. Dante

För oss oss som är födda på tidigt 1980-tal är Pogo Pedagog synonymt med informationsfilmer av sämre kvalitet på VHS-kassetter. Pogo Pedagog var för övrigt ett produktionsbolag för läromedel, främst bildband, diabilder och filmer. Varje bildband eller film inleddes med en bild på Pogo Pedagogs logotyp, bestående av två vita P:n, rygg mot rygg på blå bakgrund. Varumärket Pogo Pedagog tillhör numer Kalenderförlaget. Klippet här nedanför skulle kunna vara en informationsfilm om forskarutbildningen och tiden som doktorand producerat av Pogo Pedagog.

Filmen är dock producerad av Lars Harder, Mats Leksell och Roland Orre, troligen under tidigt 1990-tal, som en del av en kurs i presentationsteknik vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH). Om filmen verkligen användes som informationsmaterial vid KTH är oklart men det är intressant att notera hur forskarutbildningen har förändrats de senaste 20 åren. Exempelvis menar man i filmen att det är doktorandens ansvar att handledaren är engagerad i forskningsprojektet samt att ansvaret för studieplanen verkar ligga enbart på doktoranden. Men värst av allt är nog att det inte förekommer en enda kvinna i filmen.

David Wade kommenterar konflikten på KI för Akademisk Frihet

För några veckor sedan publicerade den ansedda vetenskapliga tidsskriften Nature en artikel om konflikten på Karolinska Institutet (KI) och för två månader sedan så publicerade flera forskare vid KI en debattartikel i Dagens Nyheter (DN) om ett omdiskuterat omorganiseringsförslag för KI. Akademisk Frihet tar inte på något sätt ställning i denna konflikt och känner inte till detaljerna i konflikten eller i omorganiseringsförslaget. Med anledning av konflikten har David Wade, tidigare KI-anställd, skickat in en läsvärd kommentar angående konflikten till Akademisk Frihet.

Karolinska Institutets infart från Solnavägen. (Foto: Wikipedia)

Här nedanför följer Wades kommentar angående konflikten på KI:

”I am a former postdoctoral fellow at Karolinska Institutet (1994, 1996-1998, 2000, and 2002), and I am concerned about the current “crisis” at K.I. Although I am a US citizen, I feel qualified to comment on this matter because Swedish researchers at K.I. are receiving grant funding from the US National Institutes of Health (N.I.H.). According to N.I.H. records, in fiscal year 2010, five K.I. researchers received $911,400 courtesy of US taxpayers. Prior to working at K.I., I had also done postdoctoral work (1988-1993) with 1984 Nobel Laureate in Chemistry, Bruce Merrifield, at Rockefeller University, in New York City, and at the Protein Engineering Centres of Excellence, in Canada, headed by 1993 Nobel Laureate in Chemistry, Michael Smith.

In my opinion, K.I. is one of the best biomedical research institutions in the world.
 Although I have not worked at K.I. under the current President, I did meet Dr. Wallberg-Henriksson twice in the USA, and I was favorably impressed. The current US President has had to withstand much criticism, simply because he is the first US President of African heritage. I suspect that the criticism directed toward the K.I. President may, in part, be influenced by the fact that she is the first female leader of K.I. Perhaps the “old boy network” at K.I. is not comfortable with strong and competent female leadership.
In these difficult economic times, I am not convinced that taxpayer-supported universities should not be run like companies.

The faculty members of such universities are government employees, not retired aristocrats at a private country club. One would think that they have a responsibility to the taxpayers (Swedish and US), and humanity, to do something more significant than creating political crises. The work of K.I. has influence far beyond the borders of Sweden, and it is too important to be disrupted by petty politics. I hope that the “crisis” will be resolved soon, and that K.I.’s reputation as a world leader in biomedical research will not be negatively affected.
 If Professor Lagercrantz does not want to have dinner with that other government employee, the King, I would be happy to take his place.”

Ph.D. David Wade
Wade Research Foundation
P.O. Box 257
Princeton
New Jersey 08542, USA

Brasklapp: Det är omöjligt att vara hundra procentigt säker på vem som skickar in kommentarer. Akademisk Frihet har försökt kontrollera äktheten och har inte funnit några skäl att tvivla på avsändarens identitet. Om någon läsare finner skäl att tvivla på dess äkthet så kontakta Akademisk Frihet per e-post.

Högt citeringsindex – en fråga om hur många artiklar forskaren läst

Att få många citeringar på sina publicerade vetenskapliga artiklar är viktigt som forskare. Dels brukar det anses säga något om hur framstående forskaren i fråga är och dels blir det lättare att få forskningsmedel då tilldelningen av pengar delvis baseras på ett s.k. citeringsindex. (Det senare är också en förklaring till att många citeringar också bättrar på karriären). Egentligen borde det vara så lätt som att bra studier med nya intressanta resultat som inspirerar och ger upphov till nya frågeställningar är det som avgör citeringgraden men riktigt så lätt är det inte.

Gregory Webster och medarbetare vid University of Florida har granskat över 50 000 publicerade vetenskapliga artiklar i den ansedda vetenskapliga tidskriften Science från åren 1901 – 2000 insamlade genom databasen Thomson Reuters Web of Science för att se vad som påverkar antalet citeringar. Resultaten från undersökningen presenterades 7 augusti på en vetenskaplig konferens i Berkeley arrangerad av International Society for the Psychology of Science & Technology. Resultatet stämmer väl överens med en publicerad studie i den vetenskapliga tidskriften ”Evolutionary Psychology” från samma forskargrupp där man tittat på artiklar från tidskrifterna ”Journal of Consulting and Clinical Psychology” och ”Evolution and Human Behavior”. Tillsammans avslöjar studierna att det finns ett enkelt sätt att höja sitt citeringsindex: använd mycket referenser. En lång referenslista genererar också fler citeringar.

Blandade vetenskapliga tidskrifter, dock utan Science (men med ärkerivalen Nature). (Foto: Wikipedia)

Det visar sig att forskare som använder mycket referenser också har en högre sannolikhet att själva bli citerade. (För övrigt inte helt olikt bloggvärlden eller Facebook måste jag säga). Nature News skrev nyligen om resultaten som presenterades på konferensen i Berkeley och konstaterade att:

”The research suggests that scientists who reference the work of their peers are more likely to find their own work referenced in turn, and the effect is on the rise, with a single extra reference in an article now producing, on average, a whole additional citation for the referencing paper.”

Alltså, vill du höja ditt citeringsindex så är det bra att citera andra. Frågan är bara hur effektivt det är i längden om alla förlänger sina referenslistor då de artiklar som tas med i referenslistorna också, om hypotesen stämmer, kommer att öka sitt citeringsindex. Den relativa skillnaden kanske i praktiken ändå inte blir så stor.

Mer i detalj visar resultaten att mer än hälften av variationen i antalet citeringar kan förklaras med hur många referenser som använts och tvärtom mot vad många kanske tror så verkar review-artiklar inte per definition generera många citeringar utan i den mån de genererar fler citeringar så beror det på antalet använda referenser.

Frågan är bara om detta är ett s.k. kausalsamband, alltså ett orsakssamband. Det finns än så länge inte tillräkligt med stöd för att säga att det verkligen är så vilket Webster också påpekar i en nyligen gjord intervju i Nature News. Jag tror dock inte att det är omöjligt att det sambandet är mer än en slump eller ett skensamband. Själv har jag genom att andra citerat mina studier också blivit uppmärksam på att andra forskargrupper bedriver forskning som kan vara relevant för mig att ta hänsyn till. Webster konstaterar också i Nature News att:

”Scientists are subject to social forces as much as anyone in any other profession.”

Läs studien av Webster et al som publicerades i Evolutionary Psychology här och Nature News reportage om resultaten som presenterades på konferensen i Berkeley här.

Källor: Webster, G. D., Jonason, P. K. & Schember, T. O. (2009) Evol. Psychol. 7, 348-362 & Nature News (doi:10.1038/news.2010.406)

Nature uppmärksammar konflikten på Karolinska Institutet

Den 27 juli 2010 publicerar 12 ledande forskare vid Karoliska Instituet (KI) en debattartikel på Dagens Nyheters (DN:s) debattsida i vilken man anklagar KI:s rektor Harriet Wallberg-Henriksson för att utgöra ”ett hot mot KI:s internationella position”. Artikelförfattarna menar att under de senaste 6 åren så har Wallberg-Henriksson ökat centralstyrningen och byråkratiserat forskningen vid KI och att det nu är dags att dra i nödbromsen.

Det som fick droppen att rinna över var en omorganisering av verksamheten vid KI. I kölvattnet efter den nu genomröstade autonomipropositionen så beställde KI:s ledning en utredning ledd av förre rektorn vid Lunds universitet Göran Bexell. Bexells utredning (Att styra KI – organisation och kultur) föreslår att KI ska omorganiseras till en ren linjeorganisation vilket kan hota det kollegiala ledarskapet. Makten koncentreras till en internstyrelse ledd av rektor. I debatt artikeln skriver forskarna:

”Ett särskilt avsnitt i utredningen poängterar vikten av att ”alla är med på båten” på ett framtida KI: Den (anställde vid KI) som inte kan ställa sig lojal med sitt universitet bör uppmanas att söka sig bort oavsett hur framgångsrik forskare man är.”

Om jag förstått saken rätt så är Bexells utredning nu ute på remiss och det var i samband med denna remissrunda som debattartikeln i DN publicerades. Just maktkoncentrationen till universitetsstyrelsen och slopandet av kravet på fakultetsnämnder var något som Akademisk Frihet varnade för redan när autonomipropositionen presenterades (se tidigare blogginlägg).

Karolinska Institutet (Foto: Wikipedia)

Artikelförfattarna menar också att avskedandet av prof. Karl Tryggvason från tjänsten som dekan för forskning och den, enligt artikelförfattarna, där på följande ”offentliga uthängningen” av Tryggvason från universitetets sida är klandervärt. (Läs mer om bakgrunden till avskedandet här). Man kan ha olika synpunkter på avskedandet av Trygvason. Akademisk Frihet har tidigare kritiserat det agerade som föregick avskedet men artikelförfattarna har en poäng när de kritiserar hur frågan sköttes av KI.

Idag uppmärksammas konflikten på KI i en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature. I Nature försvarar sig Wallberg-Henriksson med att hela konflikten bygger på ett missförstånd och välkomnar en diskussion om hur KI ska organiseras. Vidare menar Wallberg-Henriksson att den byråkratiska bördan för forskare vid KI visserligen ökat på senare tid men att detta inte är hennes fel utan menar istället att den nu beslutade autonomipropositionen nu ”will free her hand to reduce bureaucracy”. Detta verkar dock inte lugna kriterna och konflikten har nu eskalerat inför KI:s jubileumsbankett. Nature skriver:

”Hostilities have reached such a pitch, however, that some of the institute’s 300 professors are refusing to attend a high-profile Jubilee Banquet with King Carl XVI Gustaf on 27 August.”

Att konflikten på KI nu uppmärksammas internationellt är naturligtvis inte bra. Varken för KI eller för svensk forskning. Inom kreativa yrken som forskning är det generellt sett viktigt att centralstyrningen inte blir alltför stor och att värna det kollegiala ledarskapet och den akademiska friheten. Det går t.ex. inte att i förhand att veta vilka forskare som kommer att stå för ett forskningsgenombrott.

Inom universitetsvärlden är dock den här typen av konflikter inte helt ovanliga. Förra året inträffade t.ex. en liknande konflit på det schweiziska federala institutet för teknologi (som ett av de ledande i Europa). Det är bara att hoppas att konflikten på KI löser sig snarast och utan att alltför många känner sig uthängda eller trampade på tårna.

Källor: Nature & Dagens Nyheter

CSN ändrar sig inte, pengarna ska tillbaka

Jag har tidigare vid två tillfällen skrivit om CSN:s märkliga byråkrati som tvingar heltidsstuderande studenter som sköter sig och tar sina poäng att betala tillbaka tusentals kronor till myndigheten. Först var det studenter i Linköping som råkande illa ut och för någon vecka sedan uppmärksammades det att även studenter på KTH fått samma återbetalningskrav från CSN. Läs mer om bakgrunden i mina tidigare blogginlägg här och här. För inte så längesedan gav Överklagandenämnden studenterna i Linköping rätt mot CSN i de fall där studenterna sökt studiemedel för helår. (Se tidigare blogginägg).

Sedan kritikstormen mot CSN:s utskickade kravbrev, i vilka studenter till och med hotats med polisiära åtgärder, ökat i styrka så har CSN bjudit in de berörda lärosätena (företrädelsevis tekniska högskolor) till ett möte som hölls tidigare idag på utbildningsdepartementet för att hitta en lösning på problemet. Nu står det dock klart att CSN inte tänker backa från kravet om återbetalning på studielån, trots att Överklagandenämnden gett studenterna i Linköping rätt mot myndigheten. När det gäller studenterna vid KTH finns ännu inte något sådant beslut men de berörda studenterna har sina lärosätens fulla stöd. På många högskolor hjälper dessutom högskolornas jurister till med överklagandena.

KTH:s rektor Peter Gudmundson var fortsatt bekymrad efter mötet med CSN och konstaterar enligt TT att:

”Tyvärr, det ser inte så ljust ut för dem som drabbats. Vi måste hitta en annan lösning för dem. Vi ska göra allt vad vi kan för att hjälpa de drabbade ekonomiskt. Vi får vara lite kreativa.”

(Illustration: Wikipedia)

Högskoleminister Tobias Krantz (FP) har tidigare uttalat att ”studenter ska inte hamna i kläm för att statliga myndigheter inte kan samarbeta” och kallade i samband med detta också till dagens möte på utbildningsdepartementet. Det var en bra ambition men resultatet av dagens möte visar att det i praktiken bara var tomma ord. Saken blir ju inte bättre av att förra månaden så lät Karin Pilsäter (FP), statssekreterare på utbildningsdepartementet, hälsa till landets studenter i Svenska Dagbladet:

”Det har skett en felaktig utbetalning och den måste man betala tillbaka.”

CSN besked idag är extra oroande med tanke på regeringens förslag till förändringar i studiestödsystemet som röstades igenom av riksdagen 26 maj i år. Ändringar som bland annat ger CSN rätt att minska eller hålla inne med utbetalningar redan vid misstanke, innan besluts i ärendet har tagits.

Det är minst sagt upprörande att studenternas rättssäkerhet inte är bättre än så här. Skötsamma heltidsstudenter som tar sina poäng och följer studieplanen till punkt och prickar blir orättfärdigt hotade med polisiära åtgärder och tvingas att betala tillbaka pengar och nu får även CSN rätten att hålla inne studenternas inkomster vid blotta misstanken om fusk.

CSN själva har kanske inte oväntat ett helt annat synsätt och hävdar i ett pressmeddelande idag att beslutet värnar studenters rättssäkerhet:

”Vi tycker att det är olyckligt när flitiga studerande drabbas. […] Däremot drar vi inte tillbaka några av de återkrav som vi redan beslutat. Då tullar vi på rättssäkerheten för samtliga studerande.”

Även Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar om dagerns möte på utbildningsdepartementet.

För er som vill överklaga CSN:s beslut så finns mer information om hur man gör här.

Källor: Svenska Dagbladet & Dagens Nyheter

Överklagandenämnden ger studenterna i Linköping rätt mot CSN

Jag har tidigare vid två tillfällen skrivit om CSN:s märkliga byråkrati som tvingar heltidsstuderande studenter som sköter sig och tar sina poäng att betala tillbaka tusentals kronor till myndigheten. Först var det studenter i Linköping som råkande illa ut och för någon vecka sedan uppmärksammades det att även studenter på KTH fått samma återbetalningskrav från CSN. Läs mer om bakgrunden i mina tidigare blogginlägg här och här.

Administrationsbyggnaden ”Origo” på Campus Valla, Linköpings universitet. (Foto: Wikipedia; ©2006 Jens Ayton, licensierad under Creative Commons 2.5).

Redan för flera veckor sedan stod det klart att Linköpings universitet helhjärtat stödde sina studenter och universitetsledningen med Helen Dannetun, dekanus för tekniska högskolan vid Linköpings universitet, i spetsen gav universitetet sina jurister i uppdrag att hjälpa studenterna att överklaga CSN:s beslut. I ett pressmeddelande konstaterade Dannetun att:

”Om CSN anser att vårt upplägg inte är förenligt med studiemedel för heltidsstudier då bör man ta den diskussionen med universitetet. Inte komma och kräva studenter på pengar i efterhand.”

Nu har de första besluten på överklagandena som studenterna i Linköping inkommit med offentliggjorts. Resultatet är att Överklagandenämnden givit sitt stöd i de fall där studenterna sökt studiemedel för helår. Och i ett nytt pressmeddelande uppmanar Linköpings universitet CSN att stoppa kravåtgärderna. Än så länge är det bara åtta studenter som fått bifall på sina överklaganden och i de aktuella fallen rör det sig om om studenter som sökt för hela studieåret 2008-09 och som följt en studiegång med planerade 32 hp höstterminen och 28 hp vårterminen.

Universitetsledeningen vid Linköpings universitet har även gått ut med ett öppet brev till CSN:s generaldirektör Kerstin Borg Wallin och uppmanat CSN att slopa återbetalningskraven. I brevet skriver universitetsdirektören Curt Karlsson och chefsjuristen Göran Hessling:

”Det borde redan från början stått klart för CSN att den konflikt som föreligger mellan skilda system av föreskrifter av betydelse för studenterna inte kan lösas genom att driva ett stort antal kravärenden. Det är rimligen inte förenligt med en god hushållning av offentliga medel och – givet studentperspektivet – inte heller förenligt med vad som kommer till uttryck i statens värdegrund.”

Sedan kritikstormen mot CSN:s utskickade kravbrev, i vilka studenter till och med hotats med polisiära åtgärder, ökat i styrka så har CSN bjudit in de berörda lärosätena (företrädelsevis tekniska högskolor) till ett möte 17 juni för att hitta en lösning på problemet. Följetången fortsätter alltså och efter 17 juni vet vi om CSN är beredda att ompröva sitt beslut.

Källa: Linköpings universitet