Do the Double Helix

Akademisk Frihet har vid flera tidigare tillfällen uppmärksammat kombinationen dans och vetenskap. Bland annat om den mycket märkliga dansfilm som Robert Alan Weiss vid Department of Chemistry, Stanford, spelade in tillsammans med sina studenter 1971. Än mer otroligt är att Weiss även lyckades övertyga Paul Berg som senare fick Nobelpriset i kemi att medverka. Läs mer om detta i tidigare blogginlägg.

En annan spännande koppling mellan dans och vetenskap är den internationella tävlingen ”Dansa din doktorsavhandling”. Tävlingen arrangerades av amerikanska vetenskapssamfundet AAAS som också ger ut den vetenskapliga tidskriften Science. Vinnarna får dessutom uppträda på AAAS årliga konferens efter att ha fått professionell koregrafihjälp. Lär mer om detta i tidigare blogginlägg.

Här kommer tre nya tips på sköna genetikinspirerade moves att dra på dansgolvet. Dubbelhelixen, reklikationen och ”the Taqman”. Imorgon är det fredag.

Rektor Jörgen Tholin och Högskolan Gotland breakar på Youtube

Mig veterligen är Högskolan Gotland först ut i landet med att släppa sina nyhetsbrev på Youtube. Se klippet längre ner i detta inlägg. Hela högskolans Youtube-kanal hittas här. Det är ett roligt initiativ som förtjänar lite uppmärksamhet i dagens blogginlägg. Frågan man kan ställa sig är dock huruvida det är värt tid och resurser att låta rektor intervjua sina medarbetare och berätta om högskolans verksamhet. Slående när man ser nyhetsbreven från Högskolan Gotland är att de främst fyller en PR-mässig funktion. Mindre högskolor brukar vara mer engagerade i att hitta nya uttrycksformer än de äldre stora universiteten.

Ett nyhetsbrev på Youtube är visserligen roligt men skriftliga nyhetsbrev från rektor räcker gott och väl. Ett liknande initiativ som är riktigt bra är Stockholms universitets rektor Kåre Bremers blogg http://rektorsblogg.su.se. Den är mycket läsvärd och rekommenderas varmt.

Akademisk Frihet är tillbaka!

Efter ett knappt två månader långt uppehåll är Akademisk Frihet tillbaka. Tack för alla mejl och peppande kommentarer om bloggen. Vi börjar med en liten mjukstart och ett klipp om placeboeffekten.

Vad händer om man stoppar handen i Large Hadron Collider?

Innan den stora partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC) i CERN invigdes florerade rykten på internet om att den skulle orsaka världens undergång. Världen finns fortfarande kvar men en partikelaccelerator kan vara farlig för enskilda individer.

13 juli 1978 inträffade den troligtvis allvarligaste partikelacceleratorrelaterade olyckan hittills. Den ryska doktoranden Anatoli Bugorski arbetade vid Sovjetunionens största partikelaccelerator U-70 synchrotron i Protvino. Just 13 juli 1978 uppstår problem och Bugorski bestämmer sig för att undersöka en misstänkt trasig del av partikelacceleratorn. Han lutar sig över en del av utrustningen och sticker in sitt huvud i den del av partikelacceleratorn där protonstrålarna skjuts. Något går fel. Bugorski ser enligt uppgift ett starkt ljussken, ”ljusare än tusen solar”, men han kände ingen smärta.

Kort efter själva olyckan svällde halva Bugorskis ansikte upp kraftigt och de kommande dagarna lossnar hud från de delar av ansiktet som träffats av protonstålen (som skjuts iväg med nästan ljusets hastighet). Strålen hade gått rakt genom delar av ansiktet, genom skallbenet och även genom hjärnvävnaden. Vid själva olyckan trodde man att Bugorski hade utsatts för en dödlig stråldos men Bugorski överlevde men i princip orubbad intellektuell kapacitet och lyckades även slutföra sitt doktorandprojekt. Däremot förlorade Bugorski hörseln på vänster öra och blev förlamad på den vänstra halvan av ansiktet, vilket beror på nervskador. Efter olyckan fortsatte Bugorski att arbeta med forskning men pågrund av Sovjetunionens hårda sekretess när det gäller kärnkraftsrelaterad forskning så pratade inte Bugorski på mer än tio år. Med tiden gifte sig även Bugorski med Vera Nikolaevna och tillsammans fick de en son.

Olyckan 1978 inträffade vid Sovjetunionens största partikelaccelerator U-70 synchrotron, men hur skulle det gå om man stoppade in handen i dagens partikelacceleratorer, exempelvis LHC i CERN? I klippet här nedanför berättar flera forskare i kärnfysik om vad som kan tänktas hända.

Källor: The Guardian Science & Wikipedia

Inget vanligt förstoringsglas – hur man smälter järn med solljus

Klippet här nedanför är taget från BBC:s ”Bang Goes The Theory”. I klippet besöker Jem Stansfield forskningsinstitutet Solar Furnace Research Facility i södra Frankrike och upptäcker vad man kan åstadkomma med koncentrerat solljus.

Fetmaepidemin når laboratorierna – försöksdjuren blir allt fetare

För ett tag sedan rapporterade Akademisk Frihet om att den bibliska berättelsen om den sista måltiden under senare år gått mot frosseri, eller i alla fall avporträtteringen av den. Fetmaepidemin i västvärlden gäller inte bara människor. Även husdjur har blivit fetare. Det finns t.o.m. hundmat i lightversioner och dieter specialsydda för människans bästa vän. Nu har fetmaepidemin också letat sig in på laboratorierna. Nature News rapporterar om två nyligen gjorda studier som visar att de senaste 20 åren så har även försöksdjuren blivit betydligt fetare. En upptänkt som kan indikera att det finns fler miljöfaktorer inblandade förutom träning och kaloriintag. (Diskussionen om det etiska i att använda försöksdjur är mycket viktigt och svår men berörs inte i just detta inlägg).

David Allison är biostatistiker vid University of Alabama och huvudförfattare på en studie som hans forskargrupp nyligen publicerade i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society B. (Läs studien i sin helhet här). I studien visar Allison et al att fetmaepidemin nu på allvar letat sig in även på laboratorier och då inte enbart genom forskarnas ökade midjeomfång. Uppslaget till studien kom sig av en slump. Allison och medarbetare upptäckte trenden med allt fetare försöksdjur när de studerade sambandet mellan livslängd och kroppsvikt hos silkesapor vid Wisconsin National Primate Research Center i Madison, USA. För att undersöka saken närmare beslutade man sig för att undersöka förändringar i kroppsvikt hos totalt sett 24 besättningar av försöksdjur (12 med bara honor och 12 med bara hanar) från 8 olika djurarter. I studien ingick allt ifrån primater och hundar till råttor och möss som funnits på Wisconsin National Primate Research Center under perioden 1982 – 2005.

Skräpmat, inte en orsak till fetare försöksdjur men kanske till fetare råttor i Baltimore. (Foto: Wikipedia)

I studien räknar man ut den procentuella viktökningen per årtionde dels på individnivå och som en oddsratio för hela populationer. Eftersom det inte finns några fastställda riktlinjer för när ett försöksdjur ska betraktas som överviktigt så definierades övervikt som när kroppsvikten för en djurart låg över 85:e percentilen för data från den första besättningen i tidsserien för respektive djurart. Resultatet visade en ökning i kroppsvikt för försöksdjur även om ökningen bara var statistiskt signifikant i hälften av fallen.

När det gäller fetmaepidemin bland människor brukar den tillskrivas ökat kaloriintag och/eller minskad fysisk aktivitet men det intressanta med de allt överviktiga försöksdjuren är att det verkar finnas andra förklaringar till fetma än just dessa två. Av de djurbesättningar som undersöktes ingick flera i det noga kontrollerade och standardiserade the National Toxicology Program.

Ökat kaloriintag och minskad fysisk aktivitet är de två största enskilda orsaker till fetma generellt sett men det verkar alltså finnas ytterligare miljöfaktorer som spelar in. En hypotes som förts fram av Atkinson et al i en studie från 2005 är ”fetmaviruset”. Alltså, ett virus som ökar risken för fetma, kanske genom att påverka metabolismen. Ett sådant virus skulle kunna vara adenovirus AD36 som visat sig kunna höja kroppsfettnivåerna i djurförsök och vidare studier visade att bland människor så finns det en tendens till att kraftigt överviktiga personer i högre utsträckning bär på viruset. Läs studien i sin helhet här.

En annan tänkbar miljöfaktor som visserligen inte rör den ökade kroppsvikten hos försöksdjur men som skulle kunna vara en delförklaring till de allt fetare råttorna i stadsmiljö är miljögifter. En underökning av råtter i Baltimore visade att de ökat i kroppsvikt med 40 % vilket till största delen kan förklaras med de allt kaloririkare soporna, vilket reflekterar ett ökat kaloriintag bland stadens invånadre. Men en ytterligare faktor kan vara ökade halter av hormonstörande miljögifter som påverkar metabolismen och stör de endokrina systemen.

Som alltid är den här typen av studier svårttolkade och lätta att misstolka. Det är t.ex. inte så att man ska undvika kraftigt överviktiga personer av rädsla för att smittas av ett virus som kan öka risken för fetma. Det är för det första oklart om viruset överhuvudtaget påverkar men även om det gör det så är det ändå i praktiken vad du äter och hur mycket du rör på dig som avgör din kroppsvikt.

Källor: Klimentidis, Y. C. et al. Proc. R. Soc. B doi:10.1098/rspb.2010.1890 (2010); Atkinson, R. L. et al. Int. J. Obes. 29, 281-286 (2005) & Nature News doi:10.1038/news.2010.628

Harry Potter sjunger periodiska systemet

Akademisk Frihet har tidigare tipsat om Tom Lehers sång ”The Elements” som även finns inspelad på japanska. I klippet här nedanför sjunger Daniel Radcliffe, mest känd för att spela Harry Potter, The Elements på BBC:s Graham Norton Show.

Forskare vid Large Hadron Collider släpper skiva på eget bolag

I dagarna lyckades en forskargrupp vid CERN kallad ALPHA fånga antimateria i ett magnetfält. Ett fantastiskt vetenskapligt framsteg. Dagens blogginlägg handlar också om CERN men inte om veckans stora genombrott. För mer information om detta läs istället den populärvetenskapliga artikeln i Nature News.

Inte så långt från den del av CERN där antimateriaupptäckten gjordes ligger Large Hadron Collider (LHC) som är världens största partikelaccelerator. Medan man i en del av CERN producerar antimateria så producerar en grupp av 20 forskare i det s.k. Atlasprojektet vid LCH (också vid CERN) en skiva. Skivan som nu är färdiginspelad och mixad heter ”Resonance” och ges ut av forskarnas egna skivbolag ”Neutralino Records” som är döpt efter den hypotetiska elementarpartikeln neutrino. På skivbolagets Facebooksida ”The Atlas Experiment Music” beskrivs Neutralino Records så här:

”People from 38 countries have come together at CERN to create one of the largest, most complex scientific experiments known to mankind. Drawn together by our common love of science, many of us are also passionate about music.”

Skivan som är en dubbelskiva med tillhörande DVD spänner över ett stort musikaliskt fält och innehåller allt från klassiska pianostycken till nyskrivna popsånger. Se youtube-klippet ”The making of the Atlas CD” här nedanför:

Skivan är än så länge inte släppt offentligt och även om det inte finns ett officiellt releasedatum ännu (men det ryktas om 6 december) så finns en låt ändå tillgänglig på Youtube. Det är låten ”The Atlas boogie” som kanske kan beskrivas som en fysiklektion som möter en musikvideo (och ger ordet märkligt en ny innebörd), se klippet här nedanför.

Frågan som kommer sysselsätta konspirationsteoretiker världen över är kanske om det går att utläsa hemliga meddelanden i musiken och kanske kan självironin i textraden ”…and when black holes destroy the Earth
I’ll be in a meeting” från låten ”Points of order” vara något för dem.

Källa: The Guardian Science

Rolig titel på studien inte alltid så roligt

Att sätta en bra titel på en vetenskaplig studie är inget man tar lätt på. Som forskare är det viktigt att få många citeringar av andra forskare. Dels för att det visar på vikten av och kvaliteten på den genomförda studien, men kanske framförallt därför att det numera också är en förutsättning för att få större forskningsanslag.

Majoriteten av de forskare som kommer i kontakt med en vetenskaplig studie, exempelvis i den vetenskapliga databasen PubMed, läser bara titeln. Ett mindre antal av dessa blir kanske intresserade och läser studiens abstract. Hos vissa väcker abstractet ytterligare intresse. Detta innebär att bara en liten del av de forskare som kommit i kontakt med studien faktiskt läser den i sin helhet, och det är en välbeskrivande titel som ska väcka deras intresse.

Akademisk Frihet har tidigare uppmärksammat hur fel det kan bli om man inte är uppmärksam när man sätter titeln på en vetenskaplig artikel, se bilden här nedanför. Mer information om hur Ferrante et al ofrivilligt skapade en vetenskapshumoristisk klassiker kan läsas här.

Men det finns också forskare som medvetet väljer en ”humoristisk”, (allt är relativt), titel för att locka fler läsare. Men fungerar det? Leder en humoristisk titel till fler citeringar? Forskarna Itay Sagi & Eldad Yechiam vid Technion har undersökt saken närmare i en studie publicerad 2008 i den vetenskapliga tidskriften Journal of Information Science.

I studien ”Amusing titles in scientific journals and article citation” undersökte Sagi & Yechiam över 1000 titlar och graderade dessa på enligt skalorna ”pleasantness” och ”amusing”. Sedan kontrollerade de om studier som klassats högt för ”pleasantness” och ”amusing” var mer citerade än andra. Vad konkret innebär då titlar som är ”pleasant” och ”amusing”? Författarna själva ger några exempel på ”Top Amusing titles” och håll i er nu:

”Beware of a half-tailed test”, ”The unicorn, the normal curve, and other improbable creatures” & ”Modeling the days of our lives: using survival analysis when designing and analyzing longitudinal studies of duration and the timing of events”.

Det inte fullt lika roliga resultatet visar att studier med ”roligare” titlar inte blir citerade lika ofta som studier med mer ”seriösa” titlar. Anledningen till detta kan vi bara spekulera om. Kanske beror det på att många forskare anser att det faktum att forskning är viktigt också gör att man inte kan ha roliga titlar eller ha allt för roligt med vetenskap. (Ett lite tråkigt synsätt enligt Akademisk Frihet). Men på ett sätt är ändå studiens resultat betryggande. Det som ska avgöra hur många citeringar en studie får är naturligtvis den vetenskapliga kvaliteten och inte hur rolig titeln på studien är.

Källa: Sagi, I., & Yechiam, E. (2008). Amusing titles in scientific journals and article citation Journal of Information Science, 34 (5), 680-687 DOI: 10.1177/0165551507086261

Kroppsfarmen i Tennessee

Bakom den medicinska fakulteten vid University of Tennessee på 250 South Stadium Hall i Knoxville ligger en av världens mest bisarra parker. Parken som av naturliga skäl inte är öppen för allmänheten ser kanske vid en första anblick ut som en vanlig park. Men under träd, i buskar, på gräsmattor och på övriga platser ligger det människor. Parken som allmänt går under namnet ”kroppsfarmen” är fylld av människolik. På medicinska fakulteten vid University of Tennessee finns ett världsunikt forskningscenter för mänsklig förruttnelse.

Forskningscentret Forensic Anthropology Center tog sin början 1971 när Dr. William M. Bass rekryterades till institutionen för antropologi vid University of Tennessee i Knoxville. Bass byggde upp forskningscentret som idag bedriver både utbildning och forskning i ”Forensic Anthropology”. Under 1970-talet kontaktades Bass allt oftare av polisen för att hjälpa till vid fall där kroppar hittats utomhus, exempelvis för att avgöra hur länge kroppen legat på fyndplatsen. Kunskapen när det gäller detta var dock då bristfällig och därför öppnade Bass 1981 den första ”kroppsfarmen” i vilken kroppar placerades utomhus i olika miljöer för att i detalj undersöka hur förruttnelsen går till.

Dr. Tulps anatomilektion (Rembrandt, 1632)

Idag omfattar kroppsfarmen ca 10 000 m² i blandad miljö och hela området är bevakat och inhägnat med taggtråd och staket. Det som sker i parken är enkelt uttryckt att kroppar placeras på olika platser och miljöer och sedan lämnas de där för att förruttna. Under denna process följer forskarna bl.a. noga hur olika miljöer påverkar processen, hur snabbt det går och vilka insekter som angriper kroppen efter olika lång tid.

Teveserier så som CSI har spridit många felaktiga bilder av vad en forensiker gör. För att reda ut situationen presenterar Forensic Anthropology Center en läsvärd beskrivning på sin hemsida och konstaterar själva:

”Forensic anthropologists are commonly portrayed in the media as forensic scientists and/or crime scene technicians, but this is not accurate.”

Det inkommer årligen ganska många förfrågningar om guidade turer i parken, men förgäves. Klokt nog säger Forensic Anthropology Center nej till alla sådana förfrågningar. Men den som vill veta mer om kroppsfarmen vid University of Tennessee kan med fördel läsa boken Kroppens sällsamma liv efter döden: likets kulturhistoria (Nordstedts).

Källa: Tidningen Sex #10&11 ISSN: 1651-2383 & Forensic Anthropology Center